"Du anar inte vad du gör med mig."
Patch stod väldigt nära mig. "Jag tänker inte döda dig, Nora. Jag dödar inte människor som är viktiga för mig. Och du toppar den listan."
Mitt hjärta slog en nervös kullerbytta. Mina handflator pressade mot hans mage, som var så hård att inte ens huden gav med sig, i ett meningslöst försök att hålla honom på avstånd. Inte ens ett högt, elektriskt stängsel skulle få mig att känna mig skyddad från honom.
"Du ansätter mig", sa jag och tryckte mig bakåt.
Patch drog lite på munnen. "Ansätter? Det här är inget högskolesprov, Nora."
Jag drog några hårslingor bakom öronen och tog ett rejällt kliv åt sidan. "Du tränger dig på. Jag behöver... utrymme." Vad jag behövde var gränser. Viljestyrka. Jag behövdes spärras in eftersom jag än en gång fick bevisat att jag inte kunde lita på mig själv i Patchs närvaro. Jag borde rusa mot dörren men ändå... gjorde jag inte det. Jag försökte övertyga mig själv att jag stannade för att jag behövde svar, men det var bara en del av sanningen. Den andra delen ville jag inte ens tänka på. Den känslomässiga delen. Den jag inte kunde slåss mot.
"Har du fler hemligheter?" frågade jag.
"Jag har många hemligheter."
Det knöt sig i magen. "Till exempel?"
"Till exempel vad jag tycker om att vara inlåst här med dig." Patch lade ena handen mot spegeln bakom mig och lutade sig närmare mig. "Du anar inte vad du gör med mig."
Jag skakade på huvudet. "Det här är ingen bra ide. Det är inte rätt."
"Det finns många sorters rätt", mumlade han. "Vi befinner oss fortfarande i en trygg zon."
Jag var ganska säker på att min självbevarelsedrift skrek åt mig att springa för livet men tyvärr susade blodet i öronen så att jag inte hörde särskilt bra. Tydligen tänkte jag inte särskilt bra heller.
"Helt rätt. Oftast rätt", fortsatte Patch. "Nästan rätt. Kanske rätt."
"Kanse inte rätt." Jag sög ner luft i lungorna. Ur ögonvrån noterade jag ett brandlarm på väggen, tre eller fyra meter ifrån mig. Om jag var snabb kunde jag rusa fram och trycka på knappen innan Patch hann stoppa mig. Då skulle vakterna komma springande och jag skulle vara i säkerhet. Och det var väl det jag ville... eller?
"Ingen bra idé." Patch skakade mjukt på huvudet.
Jag rusade mot larmet iallafall och tryckte handflatan mot knappen, men ingenting hände. Hur jag än försökte, kunde jag inte trycka in knappen. Sedan kände jag igen Patchs välbekanta närvaro i huvudet och visste att han manipulerade mina tankar.
Jag vände mig mot honom. "Försvinn ur mitt huvud!" Jag gick fram och knuffade till honom i bröstet.
Patch tog ett steg bakåt. "Vad var det där för?" frågade han.
"För hela den här kvällen." För att jag var tokig i honom fast jag visste att det var fel. Han var värsta sortens fel. Han var så fel att det kändes rätt och det fick mig att tappa balansen fullständigt. Om han inte hade lagt händerna på mina axlar och pressat mig mot väggen hade jag kanske slagit till honom i ansiktet. Det var knappt någon luft alls mellan oss och Patch tryckte sig ännu närmare.
"Var ärlig nu, Nora. Du är helsåld på mig." Hans ögon var bottenlösa. "Och jag är helsåld på dig." Han lutade sig mot mig och tryckte munnen mot min. Han tryckte faktiskt hela sig mot mig. Våra kroppar pressades samman på strategiska platser från topp till tå och jag fick uppbåda all min viljestyrka för att dra mig undan.
Boken Fallen Ängel sidorna 251-252.
Mitt hjärta slog en nervös kullerbytta. Mina handflator pressade mot hans mage, som var så hård att inte ens huden gav med sig, i ett meningslöst försök att hålla honom på avstånd. Inte ens ett högt, elektriskt stängsel skulle få mig att känna mig skyddad från honom.
"Du ansätter mig", sa jag och tryckte mig bakåt.
Patch drog lite på munnen. "Ansätter? Det här är inget högskolesprov, Nora."
Jag drog några hårslingor bakom öronen och tog ett rejällt kliv åt sidan. "Du tränger dig på. Jag behöver... utrymme." Vad jag behövde var gränser. Viljestyrka. Jag behövdes spärras in eftersom jag än en gång fick bevisat att jag inte kunde lita på mig själv i Patchs närvaro. Jag borde rusa mot dörren men ändå... gjorde jag inte det. Jag försökte övertyga mig själv att jag stannade för att jag behövde svar, men det var bara en del av sanningen. Den andra delen ville jag inte ens tänka på. Den känslomässiga delen. Den jag inte kunde slåss mot.
"Har du fler hemligheter?" frågade jag.
"Jag har många hemligheter."
Det knöt sig i magen. "Till exempel?"
"Till exempel vad jag tycker om att vara inlåst här med dig." Patch lade ena handen mot spegeln bakom mig och lutade sig närmare mig. "Du anar inte vad du gör med mig."
Jag skakade på huvudet. "Det här är ingen bra ide. Det är inte rätt."
"Det finns många sorters rätt", mumlade han. "Vi befinner oss fortfarande i en trygg zon."
Jag var ganska säker på att min självbevarelsedrift skrek åt mig att springa för livet men tyvärr susade blodet i öronen så att jag inte hörde särskilt bra. Tydligen tänkte jag inte särskilt bra heller.
"Helt rätt. Oftast rätt", fortsatte Patch. "Nästan rätt. Kanske rätt."
"Kanse inte rätt." Jag sög ner luft i lungorna. Ur ögonvrån noterade jag ett brandlarm på väggen, tre eller fyra meter ifrån mig. Om jag var snabb kunde jag rusa fram och trycka på knappen innan Patch hann stoppa mig. Då skulle vakterna komma springande och jag skulle vara i säkerhet. Och det var väl det jag ville... eller?
"Ingen bra idé." Patch skakade mjukt på huvudet.
Jag rusade mot larmet iallafall och tryckte handflatan mot knappen, men ingenting hände. Hur jag än försökte, kunde jag inte trycka in knappen. Sedan kände jag igen Patchs välbekanta närvaro i huvudet och visste att han manipulerade mina tankar.
Jag vände mig mot honom. "Försvinn ur mitt huvud!" Jag gick fram och knuffade till honom i bröstet.
Patch tog ett steg bakåt. "Vad var det där för?" frågade han.
"För hela den här kvällen." För att jag var tokig i honom fast jag visste att det var fel. Han var värsta sortens fel. Han var så fel att det kändes rätt och det fick mig att tappa balansen fullständigt. Om han inte hade lagt händerna på mina axlar och pressat mig mot väggen hade jag kanske slagit till honom i ansiktet. Det var knappt någon luft alls mellan oss och Patch tryckte sig ännu närmare.
"Var ärlig nu, Nora. Du är helsåld på mig." Hans ögon var bottenlösa. "Och jag är helsåld på dig." Han lutade sig mot mig och tryckte munnen mot min. Han tryckte faktiskt hela sig mot mig. Våra kroppar pressades samman på strategiska platser från topp till tå och jag fick uppbåda all min viljestyrka för att dra mig undan.
Boken Fallen Ängel sidorna 251-252.
