Micaela Sundberg

Jag kröp ner i sängen och slöt ögonen. Kroppen värkte av utmattning och skakningarna blev bara värre. Jag undrade om jag höll på att bli sjuk. När sömnen kom krypande kämpade jag inte emot. Färger och former flöt förbi och tankarna sjönk djupare ner i mitt undermedvetna. Hank hade rätt, det hade varit en lång dag. Jag behövde sova.

Först när jag stod på tröskeln till Patchs granithem började jag ana att allt inte stod rätt till. Dimman i huvudet skingrades och jag insåg att Hank hade manipulerat mig tll att lyda. Jag rusade in och ropade på Patch.

Han satt hopsjunken på en barstol i köket, men när han fick syn på mig hoppade han genast ner och kom fram. "Nora? Hur kom du hit? Du är inne i mitt huvud", sa han förvånat. "Drömmer du?" Hans blick for över mitt ansikte och sökte efter svar.

"Jag vet inte. Jag tror det. När jag kröp ner i sängen ville jag så förtvivlat gärna prata med dig... och här är jag nu. Sover du?"

Han skakade på huvudet. "Jag är vaken, men du har tagit över mina tankar. Jag vet inte hur du bar dig åt. Bara en väldigt stark nefil eller fallen ängel klarar en sån sak."

"Det har hänt något hemskt." Jag kastade mig i hans famn och försökte dämpa mina krampartade skakningar. "Först ramlade mamma nerför trappan och när Hank och jag skulle åka till henne på sjukhuset blev vi prejade. Innan jag tappade medvetandet tror jag att Hank sa att den andra bilen var full av fallna änglar. Hank skjutsade hem mig från sjukhuset och jag försöker få honom att åka härifrån, men han vägrar!"

Patch fick något bekymrat i blicken. "Vänta lite. Är du ensam hemma med Hank just nu?"

Jag nickade.

"Vakna. Jag kommer dit."

- Boken Noras val, sidorna 248-249.