”ARWEN WALLIN!”
Jag skriker till och vaknar av rösten, helt vettskrämd. En massa skratt hörs högt. Med detsamma blir jag genast klarvaken och inser att jag har somnat mitt i spanskalektionen. Mina klasskompisar sitter och skrattar åt mig för fullt. Jag sov med mitt ansikte på mina armar på bänken. Jag gäspar och sträcker på armarna.
”Förlåt mig, fru James.” säger jag skamligt. Jag skäms verkligen. Men vem kan klandra mig för det? Efter drömmen i natt kunde jag inte sova. Jag försökte och försökte, men jag kunde inte. För jag kunde inte sluta tänka på drömmen, på Malek, på allt. Jag låg bara på sängen med mitt täcke upp till min haka och stirrade upp i taket, frustrerad.
”Se till att lägga dig i tid ikväll så att något sådant inte händer igen i framtiden” svarar fru James. Jag nickar bara, ler försiktigt. Av vana kikar jag på bänken bredvid mig till höger som är Isis. Men den är tom. Ja just det, Isis är sjuk idag, tänker jag. Hon ringde i morse och berättade att hon var sjuk. Jag brukar hänga med en annan tjej, Hope, när Isis är sjuk. Men hon är inte här heller så jag blir ensam idag. Det kommer bli en lång dag, spanska är bara den första lektionen av fem lektioner. Jag suckar högt. Plötsligt ringer det i klockan. Äntligen! Fru James klappar händerna och säger:
”Tener un buen día y nos vemos pronto!”
Typiskt. Hon säger alltid likadant vid slutet av varje lektion att det har förlorat sin styrka nu. Det betyder ingenting, särskilt inte när Isis inte är här. Jag reser mig och tar upp min handväska från golvet och hänger den över min axel.

Det är strålande väder idag, solen skiner. Det har börjat blomma blommor. Det är ett tecken på att vår verkligen är på väg. Vår är min favoritårstid för jag älskar känslan av att det börjar bli ljust när det har varit en väldigt lång, mörk vinter. Jag befinner mig på en hemlig favoritplats på trädgården utanför skolan som ingen vet om. Ett litet trädgårdshus, rättare sagt. Jag älskar att sitta bland blommorna; jag älskar doften av rosor, liljor och hundratals olika blommor som finns här. Jag brukar gå hit när jag vill vara ifred. Isis är den enda som vet vart det är. Jag sitter på en lång bänk och ritar. Jag skissar, råkar göra ett fel, jag suddar bort det och börjar om. Utan att hinna tänka efter, har jag ritat Malek klart efter en halvtimme. Hans ansikte. Jag har ritat hans ansikte. Jag stirrar på ritningen. Vem är du? tänker jag.
”Arwen.”

Jag blir så rädd att jag tappar mitt ritblock att många ritningar jag gjort blir utspridda. Den första som syns är den jag just ritade. På Malek. Jag lutar mig fram för att plocka upp allt när jag hejdar mig och kommer på att jag inte är ensam längre. Jag tittar upp för att se vem det var som uttalade mitt namn fast jag redan visste. Men jag bara måste vara säker. Mycket riktigt står han där och flinar mot mig. Jag ger honom en mörk blick.
”Malek.” säger jag likgiltigt.
”Oj, vad likgiltig du låter!” säger han och slår upp händerna.
”Hur hittade du mig? Det är meningen att jag ska vara ifred här” frågar jag kallt.
”Jag följde efter dig hit” svarar han bara enkelt. Jag blir så överraskad av hur ärlig han är. Jag trodde verkligen han skulle hitta på något svar. Men varför följde han efter mig? Vad är det med mig som är så intressant för honom?
”Varför?” frågar jag, överraskat. Jag sätter mig på mina knän på marken för att plocka upp mina ritningar och han gör detsamma för att hjälpa mig.
”Jag vet inte, jag antar att jag bara är nyfiken på vad du gör här. Men nu vet jag. Du ritar?” säger han och nickar åt ritningarna som ligger utspritt på marken. Han håller på att ta upp den ritningen jag just gjorde att jag tar den ifrån honom snabbt. Han får inte se att jag har ritat av honom. Snälla, säg inte att han redan har sett det! tänker jag. Tanken på att han ska veta, det står jag inte ut med. Jag vill inte att han ska behöva reta mig eller något som han säkert kommer att göra. Men han ler bara och stirrar på pappret som jag håller hårt i för att han inte ska se. Hans blick säger mig att han redan har sett den. Jag vill bara sjunka, det här är pinsamt. Nu kommer han tro att jag är intresserad av honom när jag inte är det. Eller nej, jag ljuger nu, men jag vill inte att han ska veta.
”Ja, jag ritar.” svarar jag och ler osäkert. Malek samlar ihop alla ritningar, men han ger dem inte till mig. Istället bläddrar han i dem och tittar med stort intresse. Jag får plötsligt lust att slita dem ifrån honom för de är på vis och sätt som en privat dagbok för mig, men det kommer bara att vara meningslöst. Han kommer bara att hålla dem över huvudet medan jag hoppar i misslyckade försök att ta dem. Något sådant kommer att hända, är jag ganska säker på. Så jag väljer bara att ha tålamod. Jag sätter mig på bänken igen medan han fortfarande sitter på knän på marken och bläddrar. Men nu reser han sig långsamt och sätter sig bredvid mig. Jag knäpper händerna och lägger dem på mina knän.
”De är faktiskt… privata… det är som en dagbok för mig” viskar jag tyst. Men han verkar inte höra mig, han är för intresserad av mina ritningar.
”Vem är det här?” frågar han och håller fram ett papper mot mig. Jag tar emot det och tittar. I bakgrunden är det en kvinna i uppsätt, brunt hår som sitter på gräset med ryggen mot ett träd och läser en bok. Hon ser fridfull och vacker ut.
”Min mamma” säger jag och tittar ner igen.
”Jag ser var din skönhet kom ifrån” säger han, ser på mig och ler. Jag tittar upp och möter hans blick. Plötsligt känner jag mig alldeles varm i ansiktet. Jag rodnar. När jag inser det, tittar jag snabbt ner och ler. ”Du behöver inte rodna, vet du. Det finns ingenting att vara generad för” fortsätter han. Jag nickar bara. Jag säger ingenting. Jag bara väntar på att han ska bli klar.

Ett par minuter senare blir han klar och ger dem tillbaka till mig. Just när jag tar emot dem, råkar våra fingrar snudda varandra och istället för att dra åt sig handen dröjer hans fingrar sig kvar vid mina lite längre än nödvändigt. Jag ryser av beröringen, den är varm, mjuk, ljuvlig och han smeker försiktigt mina fingrar med sina. Jag får gåshud. Hans fingrar är mjuka men ändå starka på en och samma gång. Jag tittar upp, möter hans ögon och vi bara ser på varandra. Hans ansikte mjuknar lite, han som alltid ser så kylig ut. Utan att tänka mig, tittar jag på hans läppar. Hans fylliga läppar. Underbara läppar. Jag vill kyssa honom. Vi sitter så i ungefär en minut när jag plötsligt inser att vi just träffades och att det bara vore för konstigt att bli känslomässigt involverad med honom redan nu. Vad i all friden tänkte jag på nu? Då drar jag åt mig handen, ler och rodnar. Jag förväntar mig att han ska bli överraskad av att jag gjorde så, men det blir han inte. Istället ler han bara och sen drar han på sig sin vanliga mask igen – att vara kylig. Underbart kylig. Va, tänkte jag just det där?
Jag för handen genom mitt hår och fnissar nervöst. Jag reser mig snabbt och lägger mina ritningar, som han gav mig, i en mapp. Sen lägger jag den i min väska och hänger den över min axel. Jag vänder mig om till Malek.
”Jag måste gå. En lektion börjar snart” säger jag.
”Jag vet. Vi har samma lektion.”
”Jaså? Ska du ha engelska också?”
”Ja, så vi kan gå dit tillsammans” säger han.

 

Två timmar senare.
Äntligen är mattelektionen över nu! Jag lägger min mattebok i min väska. Mr James har gett oss en läxa i att jobba på två sidor i boken till nästa vecka. Blä. Jag hatar läxor. Bland det värsta med skolan jag vet. Många har redan gått ut från klassrummet. Jag vänder på mitt ansikte mot Isis för att kolla om hon är klar. Än är hon inte det.
”Är du klar snart?” frågar jag.
”Ja, jag måste bara lösa en uppgift. Jag vägrar gå utan att ha gjort det. Vänta på mig utanför.” svarar hon.
”Okej, jag väntar utanför.” säger jag och ler.

Jag hänger väskan över axeln och ska just gå när jag till min stora överraskning krockar Malek så att vi nu nästan står ansikte mot ansikte. Fan också. Varför är skitstöveln fortfarande kvar? Vad vill han? Jag tittar upp och lägger märke till att han är lång. Han ser ut att vara runt 175 till 180 cm lång. Hans längd får mig att känna mig liten med mina 153 cm. Han flinar men leendet når inte hans ögon. Hans blick är fortfarande kylig. Varför beter han så här mot mig? Eller råkar det bara vara en av typiska egenskaperna hos honom – att vara kylig mot alla inklusive mig? Jag ger honom en mörk blick och sen går jag iväg utan ett ord. Jag tänker fortsätta att ignorera honom. Han är ändå otrevlig mot mig så varför bry sig? Men på vis och sätt kan jag inte hjälpa att jag innerst faktiskt bryr mig på något sätt. För jag kan omöjligt ha gjort något mot honom. Jag är så frustrerad över varför han är kylig mot mig. Därför bryr jag mig. Men åh, nu får jag skärpa mig. Det är nog inte bara mig han är otrevlig mot. Han är säkert likadan mot alla andra också. Jag lutar mig mot väggen utanför klassrummet för att vänta på Isis. Ur ögonvrån ser jag Malek komma ut alldeles efter mig. Samtidigt som han kommer ut, fäster han genast blicken på mig, stannar och flinar ännu en gång mot mig. Varför ler han mot mig?
”Varför ler du mot mig jämt? Det börjar bli tröttsamt att se ditt dumma leende fast det bara har gått två timmar.” frågar jag utan att tänka mig för. Fan, Arwen, du skulle ju ignorera honom! Nu tror han ju att jag vill prata med honom. Fan också.
”För att jag tycker du är söt. Är det något fel på det?” säger han oskyldigt.
”Åh, spela inte oskyldig nu. Visst kanske tycker du att jag är söt, men du är otrevlig mot mig när jag inte ens har gjort något. Jag vet inte varför du är så här mot mig. Du känner mig inte ens.” säger jag argt. Jag verkar inte kunna kontrollera min ilska i närheten av honom. Jag kokar så av ilska. Trots att vi bara har känt varandra i två timmar.
”Du känner mig inte heller.” säger han mjukt och ler. Jag blir så överraskad av hans svar att jag bara stirrar på honom och säger ingenting. Nu når leendet hans ögon för första gången och det är trevligt för en gångs skull. Nu känner jag också ilskan försvinna. Jag är inte arg längre. Vad är det som händer med mig? I ena sekund är jag arg och i nästa är jag plötsligt inte arg längre. Jag har aldrig upplevt förut att någon har så stor påverkan på mig i hela mitt liv. Herregud, vi har ju bara känt varandra i två timmar. Hur är det ens möjligt? Jag brukar inte låta mig påverkas så lätt, för jag är alltid så envis. Men nu har det hänt för allra första gången någonsin.
”Hur kan du… hur… vad är det som händer med mig? Hur kan du ha så stor påverkan på mig? Jag är inte ens arg längre. Hur fick du det att försvinna så lätt? Jag brukar faktiskt inte bli påverkad så lätt. Har du någon sorts kraft eller vad?” mumlar jag chockat.
Malek säger ingenting. Han bara tittar på mig och skrattar mjukt. ”Se och vänta. Vi ses, Arwen Wallin.” säger han sen bara och sen går han iväg.

Han lämnar mig kvar där jag gapar av mållöshet. Bokstavligt talat. Jag fattar knappt vad det var som precis hände nyss. Jag vet inte ens om det har hänt på riktigt eller inte. Plötsligt känner jag en hand på min axel så att jag skriker till och hoppar till runt och får då syn på Isis som nu håller på att kissa på sig av skratt.
”Herregud! Du skrämde mig! Sluta, det är inte roligt” skrattar jag.
”Jo, det är det. Du skulle ha sett din min när du skrek och hoppade runt. Det såg så roligt ut! Fan jag skulle ha filmat och sen skulle jag lägga upp det på Youtube!” garvar Isis. Jag slår henne i armen och stämmer in i skratt med henne.
”Nejdå!” säger jag.
”Vad är det med er två, förresten? Ni kände varandra i bara två timmar men redan ser det ut som ni går varandra på nerverna eller snarare han på dig.” frågar hon.
”Vem?” frågar jag och låtsas att jag inte fattar.
”Var inte dum. Jag vet att du vet vem jag menar.” säger hon. Jag suckar. Är det så uppenbart?
”Okej då! Jag vet inte, okej? Det är bara något märkligt med honom. Han gjorde mig bara så irriterad och sen plötsligt var jag inte det längre. Och sedan sa han ’Se och vänta. Vi ses, Arwen Wallin’ när jag frågade hur han lyckades påverka mig så lätt och gick och så kom du.” berättar jag. Jag utesluter det andra. Jag vet inte varför. Det är bara det att det här känns plötsligt privat på något sätt, så jag vill bara behålla det för mig själv tills vidare. Och jag måste veta vem Malek är. Bara för att han sa att jag inte känner honom. För nu kan jag inte släppa det här. Jag har bara vetat om honom i två timmar. Det är galet. Men jag måste ta reda på allt jag kan om honom. För det är något visst med honom som jag bara inte kan sätta fingret på vad.
”Okej. Skumt!” säger Isis frustrerat. Jag nickar bara.

Vi går tillsammans fram till våra skåpar. Vi har slutat för idag. Jag öppnar mitt skåp och lägger in min mattebok där. Jag gör inte läxan ikväll, för jag orkar inte. Jag har ju ändå en vecka på mig. Så jag bryr mig inte. Jag har nog med bekymmer nu. Jag stänger mitt skåp och går fram till skåpet bredvid Isis och lutar mig mot det för att vänta på henne. Samtidigt som jag väntar tittar jag på de andra liksom oss är upptagna för fullt med deras skåpar för att sedan gå hem. Jag hör den mjuka smällen från Isis skåp som hon just stängde och låste.
”Okej, nu kan vi gå.” säger hon.

”Jag är hemma nu!” ropar jag på skämt trots att jag vet mamma inte är hemma för hennes bil står inte i garaget. Jag hänger min skinnjacka över hänget i hallen, tar av mig skorna och ska just gå nerför trappan till källaren, mitt rum, som står precis till höger när jag stannar tvärt. Doftar det inte mat här i huset?
”Jag är i köket! Middagen är snart klar!” ropar mamma plötsligt. Jag hoppar till, överraskad av hennes röst. Jag går in till köket och får syn på min mamma som står vid spisen och kokar potatis. Lax är i ugnen. Jag fattar med detsamma varför hon är hemma utan hennes bil. För det betyder bara en sak; hennes bil har gått sönder igen för femtioelva gången.
”Inte nu igen! Borde det inte vara dags för dig att skaffa ny bil så att du slipper detta problem om och om igen?” frågar jag och sätter mig på en stol vid matbordet. Mamma ler ursäktat.
”Ja, du har rätt, gumman. Just därför ska jag och Greg iväg och kolla efter en ny bil imorgon” säger hon. Greg är mammas pojkvän som älskar bilar. Han kan mycket om bilar.
”Hoppas du hittar en bättre bil den här gången!” säger jag. ”Ska jag hjälpa dig att duka? Är det bara vi eller kommer Greg också?” fortsätter jag.
”Ja, duka för tre!” säger mamma.
Jag reser mig upp från stolen och går fram till ett skåp för att ta fram tre fat och tre glas. Jag ställer dem på matbordet. Sedan går jag och hämtar gafflar och knivar och lägger dem på bordet.
”Hej tjejer!”
Vi vänder oss om och där står Greg vid dörröppningen till köket, tittar på oss och ler. Mamma skuttar iväg till honom för att kyssa honom. Herregud, varför skuttar hon som en liten flicka? Det är pinsamt. Jag vill bara sjunka ihop. Men å andra sidan är det ändå tack och lov Greg. Inte Isis eller några andra kompisar. För jag skulle skämmas ihjäl mig om mamma gjorde så inför mina kompisar.
”Hej älskling!” säger mamma efter kyssen. Greg flinar bara och kysser henne igen.
”Jorden till Greg och Haley!” utbrister jag. Jag har nog av att de måste kyssas hela tiden framför mig. Det är äckligt. De slutar kyssas och ser på mig, roat.
”Förlåt älskling”, säger mamma, går fram till mig och kramar om mig. Efter kramen går hon fram till spisen för att kolla till potatis. Jag står kvar där jag står en kort minut. Greg ler mot mig, sen sätter han sig på sin vanliga stol vid matbordet och råglor på min mammas rumpa. Typiskt. Jag går därifrån. Bäst att låta turturduvorna vara ifred!

Jag är så proppmätt efter middagen som var så god att jag nu ligger på min säng med hörlurarna i mina öron och blundar – jag lyssnar på Party in the U.S.A. av Miley Cyrus. En av mina favoritlåtar genom tiderna. Jag ler och sjunger med. Det är ljuv musik.

”… 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50! Nu kommer jag och tar dig!” Jag fnissar högt och kan inte sluta. Jag håller för min mun och kämpar emot att fnissa. Jag lyckas dock inte så jättebra direkt som jag tror för nu hör jag Mikayla ropa efter mig. ”Arwen! Var är du? Jag hör dig! Kom igen, visa dig!”

Jag har gömt mig i ett hål stort nog för en 7-årig som mig som ligger under en stor kulle vid en ödelagd, gammal stuga. Ingen har satt sin fot där på 20 år varken Mikayla, jag, någon vi känner eller någon i hela stan. Varför vet jag verkligen inte. Där jag står nu, kan jag se igenom fönster i stugan. Det är mörkt där och det ser tomt ut. Det finns inga möbler, inga lampor, inga tavlor, ingenting annat. Det är bara mörkt och tomt. Men plötsligt går någon förbi ett fönster, så snabbt som en blixt. Likt ett spöke. Jag blir så rädd att jag ramlar omkull. Hur kan det vara någon därinne? Är inte stugan ödelagd? Jag reser mig upp för att gå lite närmare stugan.

”Arwen! Hjälp! Hjälp mig!”
Jag hoppar till, rädd. Det är min syster och skriket kommer inifrån stugan. Hur fan har hon kommit in där? Jag har inte ens sett henne gå in. Och varför skriker hon? Hon spelar antagligen bara för att hon ska avslöja min gömma. Men ändå på något sätt kan jag inte hjälpa att känna att något är fel så jag börjar gå fortare.
”Hjälp!” skriker hon igen. Den här gången hörs hennes röst så tydligt. Hon låter så rädd, så vettskrämd. ”Nej! Snälla gör det inte! Snälla döda mig inte!” skriker hon. Döda!? Ska någon döda henne nu? Plötsligt går jag inte längre. Istället springer jag den sista biten och kommer slutligen fram till dörren. Skriket hörs alltmer högre ju närmare jag kommer fram. Det är ett obeskrivligt hemskt skrik som jag aldrig någonsin vill höra igen. Det låter som om hon blir torterad. Jag trycker ner handtaget med min ena skakande hand av panik men den är låst. Jag börjar banka på dörren, desperat och vilt.
”Mikayla! Vem du än är, rör inte min syster!” skriker jag. Men plötsligt är det tyst nu. Jag hör inte skriket längre. Det bara försvann. Det är bara totalt tyst nu. ”Mikayla!?” skriker jag förtvivlat. Nu bankar jag på dörren igen, fast hårdare. ”MIKAYLA!”
Det är fortfarande tyst. Det är som om hon aldrig har skrikit. Som om jag bara har inbillat mig allt det här. Jag blir så frustrerad. Vad är det som händer med mig?
Klick! Dörren låsas upp. Jag stirrar chockat. Jag gjorde ingenting. Jag har inte låst upp den och jag har inte ens hört någon därinne gå fram till dörren för att låsa upp den. Det bara låstes upp i luften. Jag trycker ner handtaget för att kolla om jag inte bara har inbillat mig. Men jo, den är olåst nu så jag bara trycker ner handtaget, stormar in och då stannar jag tvärt.

Det finns ingenting här. Inte ens min syster som var precis härinne när jag hörde henne skrika för knappt några minuter sedan. Bara möbler, tavlor, inga lampor. Vem har inga lampor förresten? Det är bara smutsigt, dammigt här med en massa spindelnäter överallt. Alla har talat sanning, ingen har satt sin fot här på 20 år. Det ser så ostädat ut. Så smutsigt. Och det luktar så ruttet här. Som om det ligger hundra ruttna frukter överallt vilket det inte gör. Det finns bara ett par gamla äpplen. Eller det är kanske ett dött djur, som har lyckats ta sig in i stugan på något sätt, som ligger och ruttnar någonstans. Jag börjar gå försiktigt runt för att forska och mycket riktigt när jag precis går förbi en brun, söndersliten fåtölj med en ful tavla ovanför får jag syn på en död tvättbjörn. Den ser totalt rutten men ändå lite färsk ut. Det lyder på att den har dött ganska nyligen. Jag trycker genast handen för min näsa. Det känns som jag vill kräkas. Så som det luktar! Jag fortsätter in i ett annat rum. Ett bibliotek tydligen. Det ligger bara böcker här. Så många. Det måste vara minst ett par tusen böcker härinne och alla ser så gamla, slitna ut. Mycket damm överallt! Det står ett runt bord mitt i biblioteket med stolar. Jag går försiktigt fram.
”Hej där!”

Jag blir så rädd att jag hoppar runt. Men det är ingen där. Jag vänder mig om mot dörren och stirrar rakt, rädd och vettskrämd. Nackhåren reser sig som fan. Plötsligt känner jag att jag verkligen inte är ensam här. Det känns som det är någon här också. Mycket riktigt när jag vänder mig om igen för att gå fram till det runda bordet, skriker jag till. Denna någon står precis framför mig. Jag stirrar in i de kalla, tomma, isblåa ögonen.

Plötsligt vaknar jag upp och skriker. Jag är så alldeles svettig. Jag ser ner på mig och mina kläder är fruktiga av all svett. Sjutton också. Jag har somnat med mina kläder på med hörlurarna i öronen. Men det är inte vad jag bryr mig om egentligen. Malek. Han var i min dröm. Varför? Och det är första gången någonsin som min dröm har förändrats de senaste nio åren. Men det är inte det viktiga, tänker jag. Jag har alltid drömt samma dröm om dagen min syster försvann. Det är mitt verkliga minne. Men i drömmen som jag just hade, gick jag in i stugan och allt det. Det är inget verkligt minne för det hände aldrig. Jag gick aldrig in i stugan och Malek har inte heller varit där den dagen. Så varför har min dröm plötsligt förändrats först idag och varför har drömmen kommit tillbaka igen efter tre års tystnad? Det kan väl inte vara ett sammanträffade att det hände just idag, samma dag som Malek har börjat på skolan? Nu börjar jag bli rädd på riktigt. Jag hoppas att det bara är en ren otur att han råkade vara med i drömmen, att jag kanske bara har fantasiserat ihop allt eller att jag kanske bara har en hemlig, omedveten önskan om att Malek hade med min systers försvinnande att göra bara för att jag avskyr honom som en pest. Men i vilket fall som helst, lägger jag till det till min lista över sakerna som jag ska ta reda på om honom. Om det är sant eller inte, bara som ett dumt skämt. Inte för att jag tror att Malek faktiskt har något med Mikaylas försvinnande att göra. Det är bara ett dumt skämt. Å andra sidan har jag också lovat mig själv att jag ska göra allt i min makt att få reda på så mycket som möjligt jag kan om honom. För jag måste bara veta vem han är, helt enkelt. Jag har aldrig varit så här intresserad av någon förut. Det är inte likt mig.

Ur ögonvrån ser jag Malek komma ut alldeles efter mig. Samtidigt som han kommer ut, fäster han genast blicken på mig, stannar och flinar ännu en gång mot mig. Varför ler han mot mig jämt?
”Varför ler du mot mig jämt? Det börjar bli tröttsamt att se ditt dumma leende.” frågar jag utan att tänka mig för. Fan, Arwen, du skulle ju ignorera honom! Nu tror han ju att jag vill prata med honom. Fan också.
”För att jag tycker du är söt. Är det nåt fel på det?” frågar han oskyldigt. 

 

”Du är sen, miss Wallin.”
Jag kommer fram, andfådd efter att ha sprungit från mitt skåp där jag hämtade mina engelskaböcker. Jag råkade försova mig i morse, därför är jag sen. Alla mina klasskamrater, till och med Isis, tittar på mig där jag hänger vid dörren med mina engelskaböcker i famnen och bara flinar. Allas ögon är på mig. Fjorton par ögon mot ett par ögon för att vara exakt. Vi är 15 stycken i klassen . Jag vill bara sjunka!
”Förlåt, mrs Galeotti. Jag försov mig, det var inte meningen…”, ursäktar jag mig. Mrs Galeotti bara skakar på huvudet, hon har den där ”Hitta på nån bättre ursäkt”-blicken och pekar på min bänk. Jag vill ännu en gång bara sjunka. Jag hatar att vara sen. Jag är nästan 30 minuter sen för att vara exakt. Isis bara ler när jag kommer fram till min bänk. Våra bänkar står bredvid varandra.
”Bra jobbat, Arwen!” säger hon.
”Håll klaffen!” säger jag och skrattar lågt.
Vi går på Maryland high school i Baltimore, Maryland, USA. Inte så stor, men lagom. Det finns en stor fotbollplan och en tennisplan ute och det finns en swimmingpool inne. Man får bestämma vad man vill göra på idrotten. Lite lyx är ju inte så himla fel. Alla är trevliga mot alla här. Visst finns det några elaka människor där och där (jag pratar särskilt om en viss som kallas Bitchen), men det är oftast inga problem här. Det finns inga grupper som populära, töntar, sportfånar och så. Alla är som de är, alla accepterar alla och alla pratar med alla. Vilket är grymt skönt. Det är ju aldrig trevligt med konflikter. Jag och Bitchen är dock ett undantag förstås. Vi är ärkefiender.
”Snyggt att komma försent, slyna!” På tal om trollen! Jag vänder mig om lite och ger henne min ”fuck off”-blick och sen vänder jag mig framåt igen. Valentina Aldewelt. Det är vad hon egentligen heter. Men jag ger blanka fan i vad hon heter. Hon kommer alltid att vara Bitchen för mig.
”Strunt i Bitchen bara!” säger Isis. Jag nickar och ler. Klart att jag struntar i henne. Jag bryr mig inte vad hon än säger, hon kommer inte att såra mig vad hon än gör. Faktiskt jag vet inte vad det var som hände, vad som gjorde oss till ärkefiender. Bitchen bara helt plötsligt började hata mig för några år sedan och då började jag göra det också. Och så har det hållit på tills nu. Tids nog får jag veta varför hon hatar mig eller så får man det inte. Vilket fall som helst gör mig inget.
En halvtimme senare är engelskalektionen slut. Alla tar upp deras saker och går iväg från deras bänkar. Jag och Isis är kvar. Vi har inte bråttom som de andra tydligen har.
”Miss Wallin, kan jag få ett ord med dig?” ber mrs Galeotti. Jag nickar.
”Ta med mina saker så ses vi utanför, Isis.” säger jag och nickar åt mina saker. Jag går fram till mrs Galeotti. Jag beter mig nervöst med tanke på att hon inte ser direkt så glad ut.
”Ja, vad är det, mrs Galeotti?” frågar jag.
”Ja, vad ska man säga? Jag gillar inte när nån kommer försent till mina lektioner. Jag vill bara be dig om en sak. Var snäll och låt det inte bli en vana. Kom i tid nästa gång, miss Wallin. Annars får du kvarsittning.” säger hon. Hon ser sträng ut när hon har glasögonen på sig som hon bara använder på sina lektioner. Hon gör mig alltid nervös. För trots att förutom glasögonen, hon är smal och liten, nästan lite mindre än mig, så är hon strängare än hon ser ut egentligen. Henne ska man inte jävlas med.
”Ja, mrs Galeotti. Jag ska tänka på det till nästa gång. Förlåt.” säger jag. Hon ler och ser nöjd ut att ha lyckats att sätta mig på plats och nickar åt dörren. Nu har hon gett mig tillåtelse att gå. Jag ler nervöst och går iväg.

Två timmar senare.
”Har ni hört!? En ny kille ska börja här idag. Det sägs att han är väldigt snygg!” Jag kollar upp från maten som jag hittills bara har pillat på för det mesta för att se vem det är som just sa det där. Det är Zoe. Som går i min matteklass. För att besvara hennes fråga, har jag inte hört någonting om en ny kille. Jaha, så det ska börja en ny kille? Inte intresserad. Varför ska man hänga upp sig för en kille som man inte känner?
”Nej, det har vi nämligen inte hört nånting om!” svarar Isis. ”Har du?” vänder hon sig till mig. Jag bara skakar på huvudet och tar en tugga.
”Hur vet du att han är snygg, förresten? Har nån sett honom här, eller?” frågar jag med mat i munnen.
”Ja, det är en tjej som påstår att hon har sett honom och att hon tycker han är snygg” svarar Zoe.
”Låt mig gissa. Är det Lola?” frågar jag. Lola är en av Bitchens gäng och hon älskar skvaller. Hon älskar att sprida rykten, båda falska och sanna. Det är hennes stora passion. Så jag skulle fan inte bli förvånad om det var Lola som har sagt det.
”Ja, Lola sa det.” svarar hon. Ja, så klart. Varför är jag inte förvånad? Men jag säger ingenting. För om jag påpekar att Lola antingen bara har spridit ett falskt rykte och det visar sig att det faktiskt var sant, så kommer jag bara att se dum ut. Så jag gör bäst i att inte säga nåt. Så jag säger bara:
”Jaha, okej.”
Nu slutar jag pilla på maten och tar ett par stora tuggor. Medan Isis äter för fullt. Som om hon inte har ätit på flera dagar. Jag börjar plötsligt skratta för hon ser så rolig ut där hon sitter och bara tar en ny tugg lite för ofta innan hon ens har hunnit tugga färdigt. Hon tittar upp för att se vad jag skrattar åt. Hon tittar frågande på mig och jag bara skakar på huvudet samtidigt som jag skrattar fortfarande.
”Det är bara det att du äter som om du inte har ätit på flera dagar. Du ser rolig ut” säger jag för att besvara hennes frågande uttryck. Hon bara ler och sen fortsätter hon att äta.
Jag har ätit klart. Nu väntar jag på att Isis ska äta färdigt. Hon har gått för att ta en portion till. Jag är inte förvånad att hon äter mycket idag. För det är nämligen hennes favoritmat idag. Potatisbullar och blodpuddingar.
”Äntligen!” säger jag skrattande när Isis äntligen har ätit klart. Hon besvarar mitt skratt. Det är alltid trevligt att höra henne skratta. För när hon skrattar så låter hon som en hästs skratt. Ett av världens sötaste ljud dock!
”Kom så går vi till mattelektionen nu. Blä!” säger Isis. Ja, blä. Vi avskyr matte. Matte är det värsta ämnet jag vet!

Det är bara en lång korridor nu på väg till matten från lunchen. På båda sidorna finns tusentals grå skåpar. Då och då på vägen finns det dörrar till toaletter och till klassrum. På vägen ser man även biblioteketet, ett par musikrum och ett stort datorrum där det finns ca hundra datorer. Mer eller mindre. Man måste boka en tid om man vill ha en dator med tanke på att det går ett par tusen elever här på skolan.
Vi är framme vid matten nu. Till höger ligger ännu en korridor, fast kortare, till den stora gymnastiksalen. Och till vänster ligger ännu ett musikrum men bara för alla som spelar piano eller gitarr. Nästan alldeles till vänster vid dörren inne till musikrummet står mitt skåp, även Isis också fast hennes står några skåp från mitt. Vi går dit och öppnar våra skåp för att hämta våra matteböcker. Jag tar fram min risiga mattebok. Jag längtar redan tills mattelektionen är slut. Jag vill bara härifrån.
”Miss Doslic och miss Wallin, ska ni med inne eller ska ni skolka och få kvarsittning imorgon?”
Vi vänder oss om och där står matteläraren. Mr James. Men herregud, han behöver väl inte hota oss? Ser han inte att vi faktiskt tar fram våra matteböcker? Jag gillar honom inte och har aldrig gjort. Han suger. Jag himlar med ögonen och det råkar han se.
”Himla inte med ögonen, miss Wallin! Gör det en gång till, så blir det kvarsittning efter skolan idag!” säger han. Herregud ännu en gång. Han tar lätt åt sig. Ännu en gång, han suger.
”Jaja, mr James.” säger jag bara. När han går in och ser mig inte, så himlar jag med ögonen igen. Isis ser det.
”Akta så inte mr James ser dig göra så igen!” säger hon och skrattar.
Vi går fram till våra bänkar som står längst bak i rummet. Jag hänger min väska på min stol och öppnar matteboken. Vad konstigt det ser ut här, det känns annorlunda på nåt sätt. Jag tittar mig omkring för att sätta fingret på vad och ser då att en bänk bredvid min till höger är tom. Det är ovanligt. Det brukar aldrig finnas en ledig bänk. Alla är alltid tagna av nån.
”Hej alla! Jag vet att många av er antagligen är förvirrade av att det finns en tom bänk. Ovanligt eller hur? Det finns faktiskt en anledning till att den är tom! Miss Linden har hoppat av för att åka på musikturné. Och det har börjat en ny kille som ska ta den bänken.” säger mr James.
Ja just det. Kim Linden är en grymt duktig sångerska och har åkt iväg på turné tillsammans med Justin Timberlake. Hur coolt är inte det? Lyllo henne! Och så får jag inte glömma att Lola hade rätt trots allt. Det börjar verkligen en ny kille idag. Mitt i terminen, okej. Jag försöker få syn på killen, men jag ser honom inte. Är han försenad?
”Mr Frost kommer snart. Till vidare får ni göra vad ni vill.” säger mr James.
”Så Lola hade rätt. Det börjar en ny kille här.” säger Isis och jag bara nickar.
Det har inte hunnit gå mer än ett par minuter när den nya killen plötsligt dyker upp. Han ser ut som en tvättäkta badboy. Han har svart, rufsigt hår. Likadan frisyr som Edward Cullen. Ja, jag är ett fan. Han har så blåa ögon, det kan man även se på långt avstånd för de lyser så tydligt. Han har vackra ögon. Han bär en svart t-shirt och ett par svarta jeans och ett par svarta converse skor. Ja, svart, svart, svart, bara svart. Och han ser faktiskt inte så dum ut. Han är riktigt snygg. Som en filmstjärna. Han ser faktiskt nästan ut som den där Shiloh Fernandez. Och han tittar rakt på mig och ler. Jag blir lite osäker. För han kan omöjligt titta på mig så jag kollar bakom för att se vad han tittar på och ser då att det faktiskt är ingen där. Han tittar faktiskt på mig. På mig. Och han ler mot mig. Och jag kan bara plötsligt inte låta bli att besvara hans leende utan att tänka mig för. Så oväntat. Fan, Arwen, vad håller du på med?
”Presentera dig för din matteklass, mr Frost” ber mr James den nya killen vänligt. Han håller fortfarande kvar ögonkontakten med mig. Det är svårt att avbryta den. Mina ögon är som fästa på honom. Nästan ofrivilligt men fast ändå inte.
”Jag heter Malek. Jag flyttade hit från New Jersey med min bror för lite miljöbyte och ny start. Och här står jag nu.” säger han, fortfarande med sina ögon fästa på mig. Tack och lov avbryter han ögonkontakten med mig när han vänder sig till mr James.
”Okej. Gå till din bänk där borta, mr Frost. Jag ser att du sitter bredvid miss Wallin. Gå dit och hälsa.” säger han och nickar åt mitt håll och Malek ser på mig igen, ler igen. Han börjar gå fram till bänken bredvid min. Jag sträcker på mig lite, nervöst, och stirrar rakt på mr James så att han ska börja undervisa oss, för att undvika ögonkontakten med Malek. Så fort han gått förbi mig, kan jag känna hans doft. Honung och kanel. Han doftar honung och kanel. Utan att tänka mig för, blundar jag och andas in hans doft. Vad gott det luktar.
”Luktar jag gott?”
Jag öppnar ögonen snabbt, ser på Malek som flinar efter att ha frågat det och då plötsligt blir jag alldeles varm i ansiktet av hans leende. Jag inser att jag rodnar. Fan, fan, fan, vad höll jag på med nyss? Andas in hans doft och han såg det och nu rodnar jag!? Herregud, jag har totalt gjort bort mig nu! På hans första dag? Gud, snälla nej. Jag har aldrig varit så generad i hela mitt liv, jag ser ner tyst på min bänk och petar på min mattebok.
”Nej, jag… eh, jag menar… ja… nej, jag menar nej…” stammar jag och ler.
”Först rodnar du och nu stammar du, min kära.” säger han och skrattar kyligt. Jag stelnar till. Jag blir så överraskad av hur kall han låter att jag slutar stamma och le och stirrar på honom.
”Nej, jag rodnar inte och jag stammar inte” säger jag bestämt.
”Miss Wallin, har du ett namn?” frågar han mig. Fortfarande kylig. Hur kall han än låter och hur mycket jag än inte vill svara på grund av det, så kan jag ändå inte låta bli. Jag vill inte, men jag svarar ändå. Ofrivilligt. Som om jag blivit manipulerad. Vad är det som händer med mig? Det här har aldrig hänt mig förut. Jag gör aldrig nåt ofrivilligt. Men ändå gör jag det nu.
”Arwen.” svarar jag.
”Vackert namn” säger han och ler. Nu låter han lite mindre kyligare, men han är ändå fortfarande kall. Hur kan han vara så kall mot mig? Han känner mig inte ens. Plötsligt är mitt goda humör som bortblåst och jag är bara irriterad på honom nu. Han har ingen rätt att behandla mig så här.
”Varför är du så kall mot mig? Vad har jag gjort mot dig?” frågar jag plötsligt irriterat utan att tänka. Jag vet inte vad det är som händer nu, men jag är bara så irriterad på honom nu. Det påminner om igår i bowlingshallen. Jag var lika mycket irriterad igår som jag är nu. Fast jag minns inte varför jag var så irriterad igår. Jag har bara bowlat med Isis i två timmar och sen gick jag hem. Det har inte hänt nåt som gjorde mig irriterad.
”Jag vet inte, Arwen. Har du?” frågar han oskyldigt. Nu låter han inte kylig längre. Nu låter han istället oskyldig. Haha, ja försök spela oskyldig bara. Det funkar inte så.
”Skitsamma, jag bryr mig inte. Jag känner dig inte så jag vet därför att jag inte har gjort nåt fel. Så du har ingen rätt att behandla mig så här.” säger jag irriterat och vänder på mitt ansikte mot min mattebok. Jag orkar inte bry mig. Varför hänger jag upp mig på honom för? Jag känner honom ju inte.
”Hur behandlar jag dig?” frågar han kyligt. Nu blir han lite mörk i blicken. Han är arg.
”Vill ni dela med er av nåt?” frågar mr James. Vi hoppar till, ser upp på honom, jag har totalt glömt bort honom. Jag skakar på huvudet.
”Nej, det är ingenting. Malek är bara dum mot mig.” svarar jag. Mr James ser konstigt på oss, sen skakar han bara på huvudet och fortsätter att skriva matteuppgifter att lösa på tavlan.
”Nå? Hur behandlar jag dig?” frågar Malek igen. Jag ser irriterat på honom.
”Nu tänker jag inte prata med dig.” säger jag bestämt, ser ner på min mattebok och börjar arbeta. Nu ignorerar jag honom bara.

 

 

”ARWEN! Nu vaknar du!”
Jag vaknar av att det bankar vilt på dörren. Jag suckar högt. Men herregud mamma! Måste hon alltid väcka mig så där? Jag får huvudvärk!
”Jaja, jag är vaken!” svarar jag så att hon vet att jag har vaknat.
”Bra. Du får inte missa terapin vid tio. Klockan är nio nu!” säger mamma.
Jag suckar tungt. Just det, min terapi. Jag har gått på terapi sen det som hände för tio år sedan. Tio år är en lång tid, men jag har förträngt allt som hände den där dagen. Jag har fortfarande inte kommit på vad eller vem det var som egentligen tog min syster och vad som egentligen hände. Det är som om mitt minne av den där dagen blivit blockerat. De har inte hittat ett spår efter henne, hon bara försvann. Spårlöst. Som om hon aldrig har existerat. Därför går jag på terapi för att allt ska kunna komma tillbaka, för att vi ska få svar, någon dag. Och för att jag ska få hjälp med att komma över det. Vilket jag fortfarande inte har gjort. Jag kan bara inte glömma. Jag saknar min syster så mycket. Även om vi inte är ett äggs tvillingar, så känns det ändå som hon har tagit en stor del av mig med sig när hon försvann. Hon är, var, min andra halva. Jag slutar aldrig hoppas om att hon en vacker dag ska dyka upp vid dörren, helt oskadd som om ingenting hänt. Men det kommer aldrig hända. För hon är nog död. För om hon nu lever, varför har hon inte kommit efter alla dessa nio år? När jag blev slagen i bakhuvudet, vaknade jag upp på vägen precis vid kanten några timmar senare och det var ett gammalt par, som då var i skogen och plockade bär, som hittade mig och larmade polisen. De undersökte mig på sjukhuset för att kolla om jag var okej och om jag blivit våldtagen eller inte. Vilket jag inte blev heller. Och medan de undersökte mig skrek jag hela tiden ”Monster! Det var ett monster som tog Mikayla! Monster! Monstret får inte ta mig! Var är min syster? Varför letar ni inte efter henne? Hitta monstret nu så hittar ni henne!” Löjligt att jag trodde det var ett monster, va? För det finns inte.
Jag kastar av mig täcket och stiger upp från sängen. Jag gäspar, gud så trött jag är. Jag går fram till min spegel och herregud! Vad hemsk jag ser ut! Slitet hår, mörka ringar runt ögonen, blek som en albino. Sjutton också. Jag måste duscha. Så hemsk kan jag ju inte se ut! Jag plockar upp en V-ringad svart t-shirt, ett par svart legging, ett par vita strumpor och ett par matchande svarta bh och trosorna från min garderob som ligger vid min säng och sedan plockar jag upp min handduk som hänger på min stol vid skrivbordet. Gud vad stökigt det är härinne. Jag måste städa senare när jag har kommit hem från terapin.

Efter en uppfriskande och het dusch, är jag äntligen ren och ser fräsch ut. Jag har klätt på mig. Nu står jag framför spegeln i mitt rum igen. Jag har satt upp mitt långa, bruna hår i en slarvig hästsvans och jag sätter på mig ett par enkla örhängen med vita pärlor. Jag har svart marasca. Nu ser jag inte ut som en blekfis längre som i morse. Nu ser jag ut som jag brukar. Naturligt söt. Inte så där med överdrivet smink som många tjejer har i skolan. Men många säger alltid att jag är så vacker. Jag? Vacker? Jag vet inte. Jag blir alltid så smickrad av såna komplimanger. Men så pass vacker är jag inte. Verkligen inte. Jag är bara söt. Och så är det.
”Arwen! Frukosten är klar!” ropar min mamma.
Efter frukosten är jag proppmätt och redo för terapin. Jag åt två äggröror med bröd och drack ett glas apselinjuice. Det var så gudomligt gott! Det är min favoritfrukost, jag äter antingen det eller flingor med fil varje morgon. Jag går fram till diskmaskinen och sätter in mitt fat och glas där. Jag är alldeles för lat för att diska. Liksom min mamma. Därför skaffade vi den här diskmaskinen för två år sedan efter att ha diskat i många år innan. Det var väldigt jobbigt och inte så kul att diska. Så det är bara skönt att vi äger en diskmaskin nu. Jag går till toaletten för att borsta tänderna och när jag är klar ropar mamma:
”Är du färdig? Vi ska åka nu.”
”Ja, jag kommer!” svarar jag. Okej, då är det dags för terapi nu då. Plötsligt piper min mobil. Jag tar upp den för att kolla displayen. Jag har fått ett sms från Isis. Min bästa vän. ”Kan vi ses senare?” står det. Jag som har tänkt städa mitt rum senare. Men vad fan, jag tar det imorgon istället. Lite sällskap kan behövas efter terapi. ”Ja, vi kan ses ikväll. Ska vi bowla?” svarar jag och är på väg att lägga mobilen i min ficka när jag snabbt får ett svar. ”Absolut! Ses vid utgången kl 18! Puss, puss!”

”Hej miss Wallin! Kul att se dig!”
Jag tittar upp från tidningen jag läser i väntsalen. Det står en mullig kvinna med rött, kort hår framför mig. Hon bär glasögonen och en röd blus och en röd kjol med ett par röda skor. Det är min terapeut som älskar rött.
”Hej mrs Blom. Tack, detsamma!” säger jag och ler och lägger ifrån mig tidningen för att följa med henne. Hon öppnar dörren till sitt lilla kontor vars rum ser ut som en kvadrat på en 1a lägenhet i storlek. Precis vid dörren står ett stort skrivbord till höger. Där finns alla möjliga saker som dator, pärmar, pennor, suddgummor, en skrivare, en fax, anteckningsblockar, post-it, ja allt som kan tänkas finns på allas skrivbord. Och mitt i rummet står en stor röd soffa med tre par röda fåtöljer och ett brunt bord och det ligger även en vit, stor matta under de möblerna. Det finns ett stort fönster ett par meter bakom soffan och många tavlor på vackra landskap hänger på väggen.
”Varsågod och sitt, så kommer jag strax med fika!” säger mrs Blom.
Jag nickar. Det bästa med henne är att under varje terapi tar hon alltid med fika. Hon bakar gudkomliga småkakor. Ibland får jag ett helt paket att ta med hem. Jag sätter mig på soffan. Mrs Bloom brukar sitta på fåtöljen i mitten mot mig medan den första och den tredje är tomma. Jag suckar tungt och kollar mig omkring. Jag tar av mig jackan, hänger den över mina knän och sen lutar jag mig mot ryggstödet och väntar. Fem minuter senare kommer hon tillbaka med ett stort fat där det står en massa småkakor, en flaska vinsvartbär saft och två glas.
”Varsågod! Ta för dig bara!” säger mrs Blom. Värst vad glad hon är idag. Men inte mig emot. Det är alltid trevligt att se alla glada.
”Haha tack!” skrattar jag.
”Varför är inte din mamma med idag?” frågar hon.
”Hon hade bråttom till jobbet. Men hon bad mig hälsa dig.” svarar jag. Min mamma brukar följa med och vänta med mig i väntsalen tills det är min tur. Ibland följer hon med in och ibland stannar hon bara i väntsalen. Det beror på mig. Om jag vill ta henne med in, så blir det så. Om jag vill vara själv, då blir det väntsalen för mamma. ”Okej, så där ja. Nu börjar vi då.” säger mrs Bloom med sitt anteckningsblock och sin penna redo. Jag nickar medan jag häller saft i mitt glas och tar en småkaka. ”Hur mår du idag?” börjar hon.
”Jag mår bara bra” svarar jag.
”Nej. Hur mår du verkligen? Fysiskt, känslomässigt osv?” envisas hon. Jag suckar. Hon måste alltid vara så noga.
”Okej, fysiskt mår jag bra. Men känslomässigt mår jag inte bra, inte idag.” erkänner jag.
”Och varför det?” frågar hon. Medan hon ställer frågorna till mig, antecknar hon. Det blir en lång, tyst paus när hon ställde den vanligaste frågan ”Varför?”. Oavsett hur lång tid det kommer ta att svara, så väntar alltid mrs Blom tålmodigt. Det är det som är bland det bästa med henne.
"Jag mår inte bra känslomässigt på grund av min syster. Jag saknar henne så mycket att ord inte räcker till för att beskriva det. Jag tänker på den där dagen hon försvann varje dag. Vad är det som jag har missat egentligen? Vad hände egentligen den där dagen? Jag vet helt enkelt inte. Därför mår jag inte bra. Jag kommer inte att verkligen må bra, inte förrän vi hittar svar om vad som hände med Mikayla och om hon fortfarande lever eller är död och var hon är. Imorgon är det 9-årsdag.” svarar jag bara enkelt och tyst. ”Imorgon är det dagen för 9 år sedan som Mikayla försvann.” fortsätter jag. Sen är jag tyst igen. Det är svårt att prata om henne. När jag pratar om henne, blir jag bara tom inom mig. Som om jag knappt vill leva utan henne. Det är bara så oerhört jobbigt att inte veta var hon är och om hon lever eller är död. Svar är allt jag vill mer än nånsin att få.
”Jag är ledsen för det. Och hur är det med drömmen? Har den kommit tillbaka igen eller är den fortfarande borta?” frågar hon.
Jag skakar på huvudet. ”Nej, den är helt och hållet borta. Jag har inte haft den drömmen i tre år nu.” svarar jag.
”Vad skönt. Har du kommit på nåt om vad som hände den dagen?” frågar hon.
”Nej. Jag vet fortfarande inte. Ingenting har kommit tillbaka. Alls. Jag vet inte varför. Det är som om min hjärna har blockerat mitt minne av den dagen. Jag minns ju inte ens vad vi gjorde innan. Jag tror att vi lekte kurragömma. Men mer än så vet jag inte.” berättar jag och suckar.
Mrs Blom ser bekymrad ut medan hon antecknar. ”Vad konstigt. Säger du till om du kommer på nåt?”
”Absolut. För jag vill ju få svar. Så det är ingenting jag kommer att hålla tyst om när jag väl kommer på nåt.” säger jag och ler mjukt.
”Bra.” säger mrs Blom och ser tillbaka medan hon fortsätter att anteckna. Undra vad hon antecknar om egentligen förutom det vi pratar om nu?
Efter två timmar är terapin äntligen kvar. Inte för att jag har något emot mrs Blom, men jag vill bara hem och slappna av med en töntig romantik komedi och kanske hinna göra läxorna lite innan jag ska träffa Isis ikväll och bowla. Jag tar upp jackan som har hängt på mina knän och sätter på mig den och är på väg att gå när mrs Blom hejdar mig.
”Vänta här lite. Jag har något med till dig.”
”Okej.” säger jag bara.
Hon går ut från kontoret medan jag börjar gå runt och titta omkring. Hon har många fina tavlor. Min favorit är den på New York i svart och vitt. Det ser så vackert ut där. Jag står och tittar på den samtidigt som jag börjar dagdrömma mig dit. Jag måste åka dit någon dag. Jag bara måste helt enkelt. Jag kanske kan prata med Isis om att vi borde åka dit tillsammans? Det skulle vara kul.
”Okej, här är den!” säger mrs Blom och jag hoppar till.
”Herregud, du skrämde mig. Jag dagdrömde om New York.” säger jag och börjar skratta och hon stämmer in med i skrattet.
”Förlåt mig, miss Wallin. Men här är den” säger hon och ger ett paket till mig. JA! Paketet med småkakorna! Jag ler stort. Hon vet verkligen hur man uppmuntrar mig!
”Tack! Jag älskar dina kakor!” tackar jag och kramar henne.
”Jag ringer din mamma i veckan och bokar en ny tid till nästa månad, okej?” Jag går på terapi två gånger per månad.
”Ja absolut. Vi ses när vi ses!”

Nu är jag hemma och ligger på soffan i vardagsrummet och tittar på en romantik komedi som jag råkade på när jag knappade kanalerna på tv samtidigt som jag äter några småkakor ur paketet jag fick av mrs Blom. Mamma kunde inte åka från jobbet för att hämta mig, det sa hon till mig i morse när hon lämnade av mig, så jag fick promenera hem. Tack och lov tar det bara 30 minuter att gå hem.
10 orsaker att hata dig, tror jag att filmen heter. Jag kommer inte ihåg, men själva filmen kommer jag ihåg. Den är en av favoritfilmerna. Pinsamt att när den är en favorit så vet jag inte filmens titel? Fy skäms på mig. Det förklarar bara att jag kollar på film sällan nuförtiden. Jag blir helt enkelt lätt väldigt distraherad ibland och så har det varit sen min syster försvann. Därför går det ofta inte att kolla på en film. För jag kan bara inte sluta tänka på den där dagen. Nio år är ta mig tusan en lång tid att tänka på det nästan jämt, men jag kan bara inte låta bli. Jag kan inte sluta undra. Undra vad som har hänt om Mikayla aldrig försvann? Hur har vår relation då varit idag? Skulle vi vara oskiljbara som när vi var barn? Hur har hon varit som person? Skulle hon vara detsamma som mig eller skulle hon vara en helt annan person? Så många frågor som jag är oerhört nyfiken på.
Plötsligt piper mobilen. Jag tar upp den och ser att jag har fått ett sms av Isis. Hon undrar hur jag mår efter terapin. Hon smsar mig alltid efter varje terapi för hon vet att jag brukar vara lite ledsen efteråt. Hon är den bästa vännen jag kan få. Jag svarar inte, istället ringer jag upp henne.
”Hej Wallin!” svarar hon.
”Hej Doslic!” skrattar jag. Vi brukar kalla varandra våra efternamn. Det är typiskt oss. ”Jag är okej. Terapin gick som den brukar.”
”Du vet väl att… det är…?” mumlar Isis och vet inte hur hon ska avsluta den meningen. Klart att jag vet vad hon menar.
”Att imorgon är det 9-årsdag? Ja, det vet jag mycket väl. Det är ingenting jag nånsin kan glömma.” säger jag.
”Jag är ledsen. Jag hoppas att du får svar en dag.” Mycket riktigt, låter hennes röst sorglig.
”Men Isis, var inte ledsen. Jag är okej, jag mår bra, okej? Visst, jag saknar henne och så, men jag mår bra. Kanske inte känslomässigt precis nu, men det går över.”
”Ja, det är all right. Vad gör du nu?”
”Jag kollar på 10 orsaker att hata dig på teven.”
”Haha, jag också!” Vilket sammanträffande. Men inte så konstigt med tanke på att vi har så lik smak på det mesta. ”Men du, klockan är två nu. Jag måste göra läxorna nu innan kl 18.” säger hon.
”Jag också! Men när filmen är slut. Det är sällan nuförtiden att jag kan avsluta en film utan att bli distraherad. Du vet varför. Vi ses kl 18, Doslic! Puss, puss!” säger jag.
”Ja, Wallin! Puss, puss!”

Efter timmar med läxorna är jag äntligen vid bowlingshallen nu. Mamma har skjutsat mig dit. Jag hoppar ur bilen och säger adjö till mamma och börjar gå till ingången. Jag får snabbt syn på Isis. Det är svårt att missa henne. Hela hon lyser så starkt, det gör hon alltid. Hon har askblont, axellångt och lockigt hår och bär alltid enkla t-shirt i starka färger och jeans i mörka färger till skillnad från mig som inte gillar jeans så värst mycket så jag klär mig bara i legging med antingen t-shirt, linne eller snygga topp. Isis har en otrolig, kurvig kropp medan jag är smal, nästan smal som en pinne. Jag har svårt för att gå upp i vikt hur mycket jag än försöker. Jag vill ju så gärna ha en kurvig kropp också. Jag suckar lite av avundsjuka. Isis är så mycket snyggare än mig, det är hon alltid. ”Hej Doslic!” ropar jag, ler och vinkar. Hon ler stort och vinkar. Vi har inte setts sen igår men det känns ändå som evigheter sist! Jag kramar om henne. Min härliga kompis.
”Wallin! Jag kom hit tidigare än förväntat, så jag gick in för att boka in oss medan jag väntade på dig. Vi börjar snart. Vi ska hämta skorna nu, sen sätter vi igång så fort en bana är ledig.” säger hon. Jag nickar. Plötsligt krockar en kille mig så att jag nästan krockar Isis och han bara går iväg utan att be om ursäkt. Av det jag hann få se, är han lång och har svart hår och svarta kläder. Jaha, en svart freak, tänker jag.
”Hallå där!” ropar jag ilsket. Men han stannar inte och vänder sig om. Han bara går iväg. Dumma kille! ”Dumma kille!” säger jag till Isis. Hon bara fnissar.
”Lugn dig, Arwen. Han kanske inte menade att göra så, han kanske bara hade bråttom till nån kompis. Coola ner dig, Wallin” säger hon bara. Jag suckar. Hon har rätt. Jag borde inte ha blivit arg. Det är inte hans fel. Alla råkar krocka då och då.
”Jaja, Isis. Nu går vi och hämtar skorna.” säger jag.
”Surpuppa!” säger hon. Jag börjar skratta. Det är svårt att förbli arg när Isis är i närheten. Det är omöjligt.
Det är mycket folk här idag. Det är nästan svårt att gå runt som man vill. Många bord är fullsatta. Typiskt. Vart sjutton ska vi sätta oss när vi ska ta på oss skorna? Bara så typiskt! Vi går fram till skohyllorna för att få varsin ett par skor.
”Storlek 36” säger jag till mannen bakom bänken.
”Och 37 till mig” säger Isis.
Vi vänder oss om och tittar på när folk bowlar vid alla tio banor. Plötsligt får jag syn på killen som krockade mig för knappt några minuter sedan vid bana 8. Han är med en killkompis. Isis hade rätt. Han hade bråttom för att hinna till sin kompis. Men han borde ha bett om ursäkt ändå. Jag är en sådan person som vill ha en ursäkt oavsett vad. Det är en av mina typiska egenskaper. Jag är ingen tuff tjej som Isis. Hon är tuff medan jag är… ja, en känslig person, kan man säga.
”Här är era skor!” säger mannen. Vi nickar, tackar för oss och tar emot skorna. Vi är på väg att gå när han hejdar oss. ”Förresten, mannen där borta bad mig precis att hälsa er att ni ska ha bana 9. De är färdiga om fem minuter.” Bana 9. Åh, toppen. Bredvid killens. Underbart!
”Vad är det? Du ser irriterad ut.” frågar Isis.
”För att vi ska ha bana 9.” svarar jag.
”Vadå varför? Vad är fel med det?” frågar hon.
”Kommer du ihåg killen som krockade mig för några minuter och sedan inte bad om ursäkt? Han är på bana 8 med sin kompis.” säger jag. Plötsligt börjar Isis skratta. Jag kan inte låta bli utan att börja skratta också. Irritation är som bortlåst nu. ”Jag menar allvar!” säger jag roat.
”Du är lustig du. Ni ska ju inte direkt prata eller nåt. Så ge dig nu och bara köra på bowling, Wallin!” ler hon. Jag suckar. Hon har rätt. Jag måste sluta irritera mig på honom. Jag känner honom ju inte ens. Varför ska jag irritera mig på honom för? Men det är ändå nåt som jag inte kan sätta fingret på. Jag stör mig så på honom trots att jag inte känner honom alls.

”Go, tjejen!!!” skriker Isis högt. Några stirrar upprört på oss. Antagligen upprörda för att min bästa vän skriker för full hals på mig. Herregud, måste hon skrämma ut mig? Jag vänder mig om med min bowlingsklot i handen och stirrar på henne med min kända ”jag mördar dig om du inte slutar genast”-blick. Hon känner alltför väl till den blicken då jag använder den ofta mot henne. Hon håller sig för handen och försöker att inte fnissa. Herregud. Nu börjar jag fnissa också. Hennes skratt smittar alltid av sig så det är svårt att låta bli.
”Men allvarligt, sluta nu, Isis!” säger jag och ler stort. ”Låt mig få koncentrera mig på att bowla!” fortsätter jag. Hon nickar och fortsätter att fnissa.
Och just som jag ska vända mig tillbaka för att bowla, får jag syn på killen som krockade mig tidigare. Han står knappt fem meter borta och han tittar på mig och ler stort. Herregud, ler han mot mig? Jag kollar bakom mig för att se om det är nån annan eller om det är mig han ler mot. Nej, det är ingen annan bakom mig. Varför ler han? Eller rättare sagt, han stirrar på mig. Plötsligt kan jag inte låta bli att besvara leendet. Heregud, vad håller jag på med? För knappt en timme sedan var jag irriterad på honom. Och vad gör jag nu? Besvara hans leende? Herregud Arwen! Jag vänder mig snabbt om för att bryta ögonkontakten med honom. Herregud, jag kan inte fatta att jag besvarade leendet! Jag skakar lite på huvudet, drar ett andetag och kastar in bowlingkloten. Den rullar mot käglor och välter alla. Herregud, vad var det som just hände? Under en timme har jag inte lyckats välta alla käglor en enda gång, knappast, och nu lyckades jag välta alla käglor efter det korta ögonblicket med killen? Eller var det bara en ren tur? Men det är nåt som inte stämmer. Egentligen handlar det inte om den här timmen. Sanningen är att jag har aldrig haft tur att välta alla tio käglor i hela mitt liv. Aldrig. Och nu plötsligt...? Man ska kunna välta alla käglor då och då, det har jag sett på alla som är dåliga på bowlingar. Jag vänder mig om och ser att killen är kvar och observerar mig. Kan han ha gjort...? Nej, sluta nu, Arwen. Övernaturliga saker kan inte hända på riktigt. Det händer bara i film. Omöjligt. Då betyder det att jag bara hade haft en ren tur. Det är allt.
”Wow! Du välte alla käglor! Så vitt jag vet har jag aldrig sett dig lyckas. Hur gjorde du?” gapar Isis.
”Sluta, var inte löjlig. Det var bara en ren tur. Nån gång ska vara första gång, eller hur?” säger jag och ler.
”Jaja, som du vill. Nu är det min tur då!” säger Isis och skuttar fram för att hämta sin bowlingsklot. Jag sätter mig på hennes stol.
”Hej.” Jag hoppar till och vänder på mitt ansikte mot den vänstra riktningen rösten kommer ifrån för att se vem det är som sagt hej till mig och ser att det är killen. Och jag får bokstavligen tunghäfta. Vad ska jag säga? ”Grattis till din första gång att välta alla tio käglor! Bra jobbat!” fortsätter han. Jag hoppar till lite. Va, hur vet han!
”Eh... hej. Hur... hur vet... du?” stammar jag. Han skrattar och sätter sig bredvid mig.
”Jag är bra på att läsa av människor. Visste du det?” frågar han.
”Hur... fan ska... jag veta? Jag... jag känner dig ju... inte.” fortsätter jag stamma. Herregud! Varför stammar jag för?! Jag är bara pinsam nu.
”Du är söt när du stammar” säger han och flinar stort.
”Jag stammar inte!” snäser jag åt honom irriterat.
”Nu gör du det inte. Jag och min kompis är färdiga här nu. Jag kom bara hit för att prata lite. Nu ska jag gå. Jag hoppas att vi ses, Arwen.” säger han, ler och står upp och går iväg. Hur sjutton vet han mitt namn? Plötsligt känner jag mig lite illa till mods nu. Vem är han? Hur vet han att det var första gången för mig att välta alla tio käglor och hur vet han vad jag heter?
”Vänta!” ropar jag. Han stannar och vänder sig om. ”Hur vet du vad jag heter?” frågar jag. Men han svarar inte. Han bara flinar och går iväg. Vad fan hände just? Sket han i att svara på min fråga? Vad fan tror han att han håller på med? Nu är jag irriterad igen. Jag skiter blanka fan i vad Isis har sagt. Jag får vara arg på honom om jag vill. Ja, du, jag hoppas att vi ses för du är skyldig mig en förklaring! Tänker jag.
”Han är ju snygg! Varför ber du inte om hans nummer?!” säger Isis.
”Glöm det. Jag skiter i honom. Han visste mitt namn! Jag presenterade mig aldrig. Hur visste han mitt namn? Jag ställde en fråga om hur han visste men han sket i att svara och bara gick iväg!” säger jag irriterat.
”Det står ju våra namn på teven där” säger Isis frustrerat.
Jag kollar upp och mycket riktigt står mitt namn där. Åh, nu känner jag mig så dum! Dum, dum, dum! Så dum jag är. Men vänta lite... han visste mitt namn utifrån teven. Men hur vet han att det var första gången för mig det med käglorna? Han kanske hörde Isis? Men oavsett om han hörde eller inte, så är det fortfarande nåt som verkligen inte stämmer med honom. Vem är han och vart kommer han ifrån? Nåt känns bara inte rätt. Under den andra timmen ägnar jag bara åt att fundera över killen mer än åt bowling. Varför kan han bara inte försvinna från mitt huvud? Vi kommer nog aldrig att ses igen ändå. Så varför kan jag bara inte släppa det här?

”…43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50! Nu kommer jag och tar dig!”
Jag fnissar högt och kan inte sluta. Herregud, jag måste vara tyst. Så inte Mikayla hittar mig. Jag har hittat en kanonbra gömma som ingen har gömt sig i förut när vi lekt kurragömma. Min syster kommer ha svårt att hitta mig men om jag inte kan sluta fnissa kommer hon hitta mig utan tvekan. Jag måste vara tyst. Så jag håller för min mun och kämpar emot att fnissa. Jag lyckas dock inte så jättebra direkt som jag tror för nu hör jag Mikayla ropa efter mig.
”Arwen! Var är du? Jag hör dig! Kom igen, visa dig!” Ledsen, lillsyrran, jag tänker verkligen inte visa mig för dig. Det här är ju kurragömma! Försök hitta mig du!
Jag har gömt mig i ett hål stort nog för en 7-årig som mig som ligger under en stor kulle vid en ödelagd, gammal stuga. Ingen har satt sin fot där på 20 år. Inte ens Mikayla, jag, nån vi känner eller nån i hela stan. Jag vet inte varför, men det är något med den stugan som är rätt så läskig. Det är som om stugan har en kraft att göra oss rädda så att vi inte ska gå in, som om stugan dröjer en mörk hemlighet. Men som vanligt är det bara min fantasi som går, som min mamma brukar säga. Jag har en förmåga att lätt hitta på saker och tro att de är riktiga. Det är bara så typiskt mig. Från där jag står nu, kan jag se igenom fönster i stugan. Det är mörkt där och det ser tomt ut. Det finns inga möbler, inga lampor, inga tavlor, ingenting annat. Bara mörkt och tomt. Plötsligt frestas jag att gå in och kolla runt. Jag är så nyfiken. Jag bara måste veta vad som finns där om det ens finns något att se. Men nej, Arwen, glöm inte vad din mamma har sagt! Arwen och Mikayla, kommer ni ihåg stugan vi såg idag? Gå inte in där! Aldrig nånsin! Hör ni det? Lova mig att ni inte gör något dumt, okej? Jag inser att jag inte kan göra något. Jag vill inte göra min mamma förbannad. Jag tänker vara en lydig flicka och lyssna på mamma. Jag vaknar upp från mina tankar. Var är Mikayla? Varför har det här tagit lång tid nu för henne att hitta mig? Plötsligt hör jag min syster skrika. Hon låter så vettskrämd. Jag har aldrig nånsin hört henne så vettskrämd. Aldrig under mina sju år.
”Arwen! Hjälp! Hjälp mig!”
”Mikayla!?” skriker jag tillbaka. ”Var är du!?” Jag hoppar ut från min gömma och börjar springa åt det högra hållet, mot den riktningen jag hört min syster skrika ifrån. När jag har sprungit runt kullen, får jag snabbt syn på henne och då stannar jag plötsligt tvärt. För hon är inte ensam. Hon är med någon eller något. Och hon är medvetslös. De står drygt tio meter ifrån där jag står nu. Nej, det är omöjligt. Jag drömmer bara. Det här är fan inte på riktigt. Det jag ser som håller i min medvetslösa syster är inte möjligt. Det finns inte. Jag vet inte ens om det här är verkligheten eller en dröm nu. Jag försöker förstå om det jag ser är verkligt eller inte. Där jag står, stirrar jag bara rakt in i de kalla, svarta, tomma ögonen. Det har inte ens hunnit gå mer än en halvminut sedan jag fick syn på min medvetslösa syster när jag plötsligt blir hårt slagen i mitt bakhuvud och allt blir svart.

---

Vad tycks än så länge!? ;)