Ur ögonvrån ser jag Malek komma ut alldeles efter mig. Samtidigt som han kommer ut, fäster han genast blicken på mig, stannar och flinar ännu en gång mot mig. Varför ler han mot mig jämt?
”Varför ler du mot mig jämt? Det börjar bli tröttsamt att se ditt dumma leende.” frågar jag utan att tänka mig för. Fan, Arwen, du skulle ju ignorera honom! Nu tror han ju att jag vill prata med honom. Fan också.
”För att jag tycker du är söt. Är det nåt fel på det?” frågar han oskyldigt. 

 

Nio år är en lång tid, men jag har förträngt allt som hände den där dagen. Jag har fortfarande inte kommit på vad eller vem det var som egentligen tog min syster och vad som egentligen hände. Det är som om mitt minne av den där dagen är blockerat. De har inte hittat ett spår efter henne, hon bara försvann. Spårlöst. Som om hon aldrig har existerat. Därför går jag på terapi för att allt ska kunna komma tillbaka, för att vi ska få svar, någon dag. Och för att jag ska få hjälp med att komma över det som hände. Vilket jag fortfarande inte har gjort. Jag kan bara inte glömma. Jag saknar min syster så mycket. Även om vi är inte tvillingsystrar, så känns det ändå som hon har tagit en stor del av mig med sig när hon försvann. Hon är, var min andra halva. Jag slutar aldrig hoppas att hon en vacker dag ska dyka upp vid dörren, helt oskadd som om ingenting har hänt. Men det kommer aldrig att hända. Hon är nog död. Kanske dags att inse det nu?