Mina noveller

”ARWEN! Nu vaknar du!”
Jag vaknar av att det bankar vilt på dörren. Jag suckar högt. Men herregud mamma! Måste hon alltid väcka mig så där? Jag får huvudvärk!
”Jaja, jag är vaken!” svarar jag så att hon vet att jag har vaknat.
”Bra. Du får inte missa terapin vid tio. Klockan är nio nu!” säger mamma.
Jag suckar tungt. Just det, min terapi. Jag har gått på terapi sen det som hände för tio år sedan. Tio år är en lång tid, men jag har förträngt allt som hände den där dagen. Jag har fortfarande inte kommit på vad eller vem det var som egentligen tog min syster och vad som egentligen hände. Det är som om mitt minne av den där dagen blivit blockerat. De har inte hittat ett spår efter henne, hon bara försvann. Spårlöst. Som om hon aldrig har existerat. Därför går jag på terapi för att allt ska kunna komma tillbaka, för att vi ska få svar, någon dag. Och för att jag ska få hjälp med att komma över det. Vilket jag fortfarande inte har gjort. Jag kan bara inte glömma. Jag saknar min syster så mycket. Även om vi inte är ett äggs tvillingar, så känns det ändå som hon har tagit en stor del av mig med sig när hon försvann. Hon är, var, min andra halva. Jag slutar aldrig hoppas om att hon en vacker dag ska dyka upp vid dörren, helt oskadd som om ingenting hänt. Men det kommer aldrig hända. För hon är nog död. För om hon nu lever, varför har hon inte kommit efter alla dessa nio år? När jag blev slagen i bakhuvudet, vaknade jag upp på vägen precis vid kanten några timmar senare och det var ett gammalt par, som då var i skogen och plockade bär, som hittade mig och larmade polisen. De undersökte mig på sjukhuset för att kolla om jag var okej och om jag blivit våldtagen eller inte. Vilket jag inte blev heller. Och medan de undersökte mig skrek jag hela tiden ”Monster! Det var ett monster som tog Mikayla! Monster! Monstret får inte ta mig! Var är min syster? Varför letar ni inte efter henne? Hitta monstret nu så hittar ni henne!” Löjligt att jag trodde det var ett monster, va? För det finns inte.
Jag kastar av mig täcket och stiger upp från sängen. Jag gäspar, gud så trött jag är. Jag går fram till min spegel och herregud! Vad hemsk jag ser ut! Slitet hår, mörka ringar runt ögonen, blek som en albino. Sjutton också. Jag måste duscha. Så hemsk kan jag ju inte se ut! Jag plockar upp en V-ringad svart t-shirt, ett par svart legging, ett par vita strumpor och ett par matchande svarta bh och trosorna från min garderob som ligger vid min säng och sedan plockar jag upp min handduk som hänger på min stol vid skrivbordet. Gud vad stökigt det är härinne. Jag måste städa senare när jag har kommit hem från terapin.

Efter en uppfriskande och het dusch, är jag äntligen ren och ser fräsch ut. Jag har klätt på mig. Nu står jag framför spegeln i mitt rum igen. Jag har satt upp mitt långa, bruna hår i en slarvig hästsvans och jag sätter på mig ett par enkla örhängen med vita pärlor. Jag har svart marasca. Nu ser jag inte ut som en blekfis längre som i morse. Nu ser jag ut som jag brukar. Naturligt söt. Inte så där med överdrivet smink som många tjejer har i skolan. Men många säger alltid att jag är så vacker. Jag? Vacker? Jag vet inte. Jag blir alltid så smickrad av såna komplimanger. Men så pass vacker är jag inte. Verkligen inte. Jag är bara söt. Och så är det.
”Arwen! Frukosten är klar!” ropar min mamma.
Efter frukosten är jag proppmätt och redo för terapin. Jag åt två äggröror med bröd och drack ett glas apselinjuice. Det var så gudomligt gott! Det är min favoritfrukost, jag äter antingen det eller flingor med fil varje morgon. Jag går fram till diskmaskinen och sätter in mitt fat och glas där. Jag är alldeles för lat för att diska. Liksom min mamma. Därför skaffade vi den här diskmaskinen för två år sedan efter att ha diskat i många år innan. Det var väldigt jobbigt och inte så kul att diska. Så det är bara skönt att vi äger en diskmaskin nu. Jag går till toaletten för att borsta tänderna och när jag är klar ropar mamma:
”Är du färdig? Vi ska åka nu.”
”Ja, jag kommer!” svarar jag. Okej, då är det dags för terapi nu då. Plötsligt piper min mobil. Jag tar upp den för att kolla displayen. Jag har fått ett sms från Isis. Min bästa vän. ”Kan vi ses senare?” står det. Jag som har tänkt städa mitt rum senare. Men vad fan, jag tar det imorgon istället. Lite sällskap kan behövas efter terapi. ”Ja, vi kan ses ikväll. Ska vi bowla?” svarar jag och är på väg att lägga mobilen i min ficka när jag snabbt får ett svar. ”Absolut! Ses vid utgången kl 18! Puss, puss!”

”Hej miss Wallin! Kul att se dig!”
Jag tittar upp från tidningen jag läser i väntsalen. Det står en mullig kvinna med rött, kort hår framför mig. Hon bär glasögonen och en röd blus och en röd kjol med ett par röda skor. Det är min terapeut som älskar rött.
”Hej mrs Blom. Tack, detsamma!” säger jag och ler och lägger ifrån mig tidningen för att följa med henne. Hon öppnar dörren till sitt lilla kontor vars rum ser ut som en kvadrat på en 1a lägenhet i storlek. Precis vid dörren står ett stort skrivbord till höger. Där finns alla möjliga saker som dator, pärmar, pennor, suddgummor, en skrivare, en fax, anteckningsblockar, post-it, ja allt som kan tänkas finns på allas skrivbord. Och mitt i rummet står en stor röd soffa med tre par röda fåtöljer och ett brunt bord och det ligger även en vit, stor matta under de möblerna. Det finns ett stort fönster ett par meter bakom soffan och många tavlor på vackra landskap hänger på väggen.
”Varsågod och sitt, så kommer jag strax med fika!” säger mrs Blom.
Jag nickar. Det bästa med henne är att under varje terapi tar hon alltid med fika. Hon bakar gudkomliga småkakor. Ibland får jag ett helt paket att ta med hem. Jag sätter mig på soffan. Mrs Bloom brukar sitta på fåtöljen i mitten mot mig medan den första och den tredje är tomma. Jag suckar tungt och kollar mig omkring. Jag tar av mig jackan, hänger den över mina knän och sen lutar jag mig mot ryggstödet och väntar. Fem minuter senare kommer hon tillbaka med ett stort fat där det står en massa småkakor, en flaska vinsvartbär saft och två glas.
”Varsågod! Ta för dig bara!” säger mrs Blom. Värst vad glad hon är idag. Men inte mig emot. Det är alltid trevligt att se alla glada.
”Haha tack!” skrattar jag.
”Varför är inte din mamma med idag?” frågar hon.
”Hon hade bråttom till jobbet. Men hon bad mig hälsa dig.” svarar jag. Min mamma brukar följa med och vänta med mig i väntsalen tills det är min tur. Ibland följer hon med in och ibland stannar hon bara i väntsalen. Det beror på mig. Om jag vill ta henne med in, så blir det så. Om jag vill vara själv, då blir det väntsalen för mamma. ”Okej, så där ja. Nu börjar vi då.” säger mrs Bloom med sitt anteckningsblock och sin penna redo. Jag nickar medan jag häller saft i mitt glas och tar en småkaka. ”Hur mår du idag?” börjar hon.
”Jag mår bara bra” svarar jag.
”Nej. Hur mår du verkligen? Fysiskt, känslomässigt osv?” envisas hon. Jag suckar. Hon måste alltid vara så noga.
”Okej, fysiskt mår jag bra. Men känslomässigt mår jag inte bra, inte idag.” erkänner jag.
”Och varför det?” frågar hon. Medan hon ställer frågorna till mig, antecknar hon. Det blir en lång, tyst paus när hon ställde den vanligaste frågan ”Varför?”. Oavsett hur lång tid det kommer ta att svara, så väntar alltid mrs Blom tålmodigt. Det är det som är bland det bästa med henne.
"Jag mår inte bra känslomässigt på grund av min syster. Jag saknar henne så mycket att ord inte räcker till för att beskriva det. Jag tänker på den där dagen hon försvann varje dag. Vad är det som jag har missat egentligen? Vad hände egentligen den där dagen? Jag vet helt enkelt inte. Därför mår jag inte bra. Jag kommer inte att verkligen må bra, inte förrän vi hittar svar om vad som hände med Mikayla och om hon fortfarande lever eller är död och var hon är. Imorgon är det 9-årsdag.” svarar jag bara enkelt och tyst. ”Imorgon är det dagen för 9 år sedan som Mikayla försvann.” fortsätter jag. Sen är jag tyst igen. Det är svårt att prata om henne. När jag pratar om henne, blir jag bara tom inom mig. Som om jag knappt vill leva utan henne. Det är bara så oerhört jobbigt att inte veta var hon är och om hon lever eller är död. Svar är allt jag vill mer än nånsin att få.
”Jag är ledsen för det. Och hur är det med drömmen? Har den kommit tillbaka igen eller är den fortfarande borta?” frågar hon.
Jag skakar på huvudet. ”Nej, den är helt och hållet borta. Jag har inte haft den drömmen i tre år nu.” svarar jag.
”Vad skönt. Har du kommit på nåt om vad som hände den dagen?” frågar hon.
”Nej. Jag vet fortfarande inte. Ingenting har kommit tillbaka. Alls. Jag vet inte varför. Det är som om min hjärna har blockerat mitt minne av den dagen. Jag minns ju inte ens vad vi gjorde innan. Jag tror att vi lekte kurragömma. Men mer än så vet jag inte.” berättar jag och suckar.
Mrs Blom ser bekymrad ut medan hon antecknar. ”Vad konstigt. Säger du till om du kommer på nåt?”
”Absolut. För jag vill ju få svar. Så det är ingenting jag kommer att hålla tyst om när jag väl kommer på nåt.” säger jag och ler mjukt.
”Bra.” säger mrs Blom och ser tillbaka medan hon fortsätter att anteckna. Undra vad hon antecknar om egentligen förutom det vi pratar om nu?
Efter två timmar är terapin äntligen kvar. Inte för att jag har något emot mrs Blom, men jag vill bara hem och slappna av med en töntig romantik komedi och kanske hinna göra läxorna lite innan jag ska träffa Isis ikväll och bowla. Jag tar upp jackan som har hängt på mina knän och sätter på mig den och är på väg att gå när mrs Blom hejdar mig.
”Vänta här lite. Jag har något med till dig.”
”Okej.” säger jag bara.
Hon går ut från kontoret medan jag börjar gå runt och titta omkring. Hon har många fina tavlor. Min favorit är den på New York i svart och vitt. Det ser så vackert ut där. Jag står och tittar på den samtidigt som jag börjar dagdrömma mig dit. Jag måste åka dit någon dag. Jag bara måste helt enkelt. Jag kanske kan prata med Isis om att vi borde åka dit tillsammans? Det skulle vara kul.
”Okej, här är den!” säger mrs Blom och jag hoppar till.
”Herregud, du skrämde mig. Jag dagdrömde om New York.” säger jag och börjar skratta och hon stämmer in med i skrattet.
”Förlåt mig, miss Wallin. Men här är den” säger hon och ger ett paket till mig. JA! Paketet med småkakorna! Jag ler stort. Hon vet verkligen hur man uppmuntrar mig!
”Tack! Jag älskar dina kakor!” tackar jag och kramar henne.
”Jag ringer din mamma i veckan och bokar en ny tid till nästa månad, okej?” Jag går på terapi två gånger per månad.
”Ja absolut. Vi ses när vi ses!”

Nu är jag hemma och ligger på soffan i vardagsrummet och tittar på en romantik komedi som jag råkade på när jag knappade kanalerna på tv samtidigt som jag äter några småkakor ur paketet jag fick av mrs Blom. Mamma kunde inte åka från jobbet för att hämta mig, det sa hon till mig i morse när hon lämnade av mig, så jag fick promenera hem. Tack och lov tar det bara 30 minuter att gå hem.
10 orsaker att hata dig, tror jag att filmen heter. Jag kommer inte ihåg, men själva filmen kommer jag ihåg. Den är en av favoritfilmerna. Pinsamt att när den är en favorit så vet jag inte filmens titel? Fy skäms på mig. Det förklarar bara att jag kollar på film sällan nuförtiden. Jag blir helt enkelt lätt väldigt distraherad ibland och så har det varit sen min syster försvann. Därför går det ofta inte att kolla på en film. För jag kan bara inte sluta tänka på den där dagen. Nio år är ta mig tusan en lång tid att tänka på det nästan jämt, men jag kan bara inte låta bli. Jag kan inte sluta undra. Undra vad som har hänt om Mikayla aldrig försvann? Hur har vår relation då varit idag? Skulle vi vara oskiljbara som när vi var barn? Hur har hon varit som person? Skulle hon vara detsamma som mig eller skulle hon vara en helt annan person? Så många frågor som jag är oerhört nyfiken på.
Plötsligt piper mobilen. Jag tar upp den och ser att jag har fått ett sms av Isis. Hon undrar hur jag mår efter terapin. Hon smsar mig alltid efter varje terapi för hon vet att jag brukar vara lite ledsen efteråt. Hon är den bästa vännen jag kan få. Jag svarar inte, istället ringer jag upp henne.
”Hej Wallin!” svarar hon.
”Hej Doslic!” skrattar jag. Vi brukar kalla varandra våra efternamn. Det är typiskt oss. ”Jag är okej. Terapin gick som den brukar.”
”Du vet väl att… det är…?” mumlar Isis och vet inte hur hon ska avsluta den meningen. Klart att jag vet vad hon menar.
”Att imorgon är det 9-årsdag? Ja, det vet jag mycket väl. Det är ingenting jag nånsin kan glömma.” säger jag.
”Jag är ledsen. Jag hoppas att du får svar en dag.” Mycket riktigt, låter hennes röst sorglig.
”Men Isis, var inte ledsen. Jag är okej, jag mår bra, okej? Visst, jag saknar henne och så, men jag mår bra. Kanske inte känslomässigt precis nu, men det går över.”
”Ja, det är all right. Vad gör du nu?”
”Jag kollar på 10 orsaker att hata dig på teven.”
”Haha, jag också!” Vilket sammanträffande. Men inte så konstigt med tanke på att vi har så lik smak på det mesta. ”Men du, klockan är två nu. Jag måste göra läxorna nu innan kl 18.” säger hon.
”Jag också! Men när filmen är slut. Det är sällan nuförtiden att jag kan avsluta en film utan att bli distraherad. Du vet varför. Vi ses kl 18, Doslic! Puss, puss!” säger jag.
”Ja, Wallin! Puss, puss!”

Efter timmar med läxorna är jag äntligen vid bowlingshallen nu. Mamma har skjutsat mig dit. Jag hoppar ur bilen och säger adjö till mamma och börjar gå till ingången. Jag får snabbt syn på Isis. Det är svårt att missa henne. Hela hon lyser så starkt, det gör hon alltid. Hon har askblont, axellångt och lockigt hår och bär alltid enkla t-shirt i starka färger och jeans i mörka färger till skillnad från mig som inte gillar jeans så värst mycket så jag klär mig bara i legging med antingen t-shirt, linne eller snygga topp. Isis har en otrolig, kurvig kropp medan jag är smal, nästan smal som en pinne. Jag har svårt för att gå upp i vikt hur mycket jag än försöker. Jag vill ju så gärna ha en kurvig kropp också. Jag suckar lite av avundsjuka. Isis är så mycket snyggare än mig, det är hon alltid. ”Hej Doslic!” ropar jag, ler och vinkar. Hon ler stort och vinkar. Vi har inte setts sen igår men det känns ändå som evigheter sist! Jag kramar om henne. Min härliga kompis.
”Wallin! Jag kom hit tidigare än förväntat, så jag gick in för att boka in oss medan jag väntade på dig. Vi börjar snart. Vi ska hämta skorna nu, sen sätter vi igång så fort en bana är ledig.” säger hon. Jag nickar. Plötsligt krockar en kille mig så att jag nästan krockar Isis och han bara går iväg utan att be om ursäkt. Av det jag hann få se, är han lång och har svart hår och svarta kläder. Jaha, en svart freak, tänker jag.
”Hallå där!” ropar jag ilsket. Men han stannar inte och vänder sig om. Han bara går iväg. Dumma kille! ”Dumma kille!” säger jag till Isis. Hon bara fnissar.
”Lugn dig, Arwen. Han kanske inte menade att göra så, han kanske bara hade bråttom till nån kompis. Coola ner dig, Wallin” säger hon bara. Jag suckar. Hon har rätt. Jag borde inte ha blivit arg. Det är inte hans fel. Alla råkar krocka då och då.
”Jaja, Isis. Nu går vi och hämtar skorna.” säger jag.
”Surpuppa!” säger hon. Jag börjar skratta. Det är svårt att förbli arg när Isis är i närheten. Det är omöjligt.
Det är mycket folk här idag. Det är nästan svårt att gå runt som man vill. Många bord är fullsatta. Typiskt. Vart sjutton ska vi sätta oss när vi ska ta på oss skorna? Bara så typiskt! Vi går fram till skohyllorna för att få varsin ett par skor.
”Storlek 36” säger jag till mannen bakom bänken.
”Och 37 till mig” säger Isis.
Vi vänder oss om och tittar på när folk bowlar vid alla tio banor. Plötsligt får jag syn på killen som krockade mig för knappt några minuter sedan vid bana 8. Han är med en killkompis. Isis hade rätt. Han hade bråttom för att hinna till sin kompis. Men han borde ha bett om ursäkt ändå. Jag är en sådan person som vill ha en ursäkt oavsett vad. Det är en av mina typiska egenskaper. Jag är ingen tuff tjej som Isis. Hon är tuff medan jag är… ja, en känslig person, kan man säga.
”Här är era skor!” säger mannen. Vi nickar, tackar för oss och tar emot skorna. Vi är på väg att gå när han hejdar oss. ”Förresten, mannen där borta bad mig precis att hälsa er att ni ska ha bana 9. De är färdiga om fem minuter.” Bana 9. Åh, toppen. Bredvid killens. Underbart!
”Vad är det? Du ser irriterad ut.” frågar Isis.
”För att vi ska ha bana 9.” svarar jag.
”Vadå varför? Vad är fel med det?” frågar hon.
”Kommer du ihåg killen som krockade mig för några minuter och sedan inte bad om ursäkt? Han är på bana 8 med sin kompis.” säger jag. Plötsligt börjar Isis skratta. Jag kan inte låta bli utan att börja skratta också. Irritation är som bortlåst nu. ”Jag menar allvar!” säger jag roat.
”Du är lustig du. Ni ska ju inte direkt prata eller nåt. Så ge dig nu och bara köra på bowling, Wallin!” ler hon. Jag suckar. Hon har rätt. Jag måste sluta irritera mig på honom. Jag känner honom ju inte ens. Varför ska jag irritera mig på honom för? Men det är ändå nåt som jag inte kan sätta fingret på. Jag stör mig så på honom trots att jag inte känner honom alls.

”Go, tjejen!!!” skriker Isis högt. Några stirrar upprört på oss. Antagligen upprörda för att min bästa vän skriker för full hals på mig. Herregud, måste hon skrämma ut mig? Jag vänder mig om med min bowlingsklot i handen och stirrar på henne med min kända ”jag mördar dig om du inte slutar genast”-blick. Hon känner alltför väl till den blicken då jag använder den ofta mot henne. Hon håller sig för handen och försöker att inte fnissa. Herregud. Nu börjar jag fnissa också. Hennes skratt smittar alltid av sig så det är svårt att låta bli.
”Men allvarligt, sluta nu, Isis!” säger jag och ler stort. ”Låt mig få koncentrera mig på att bowla!” fortsätter jag. Hon nickar och fortsätter att fnissa.
Och just som jag ska vända mig tillbaka för att bowla, får jag syn på killen som krockade mig tidigare. Han står knappt fem meter borta och han tittar på mig och ler stort. Herregud, ler han mot mig? Jag kollar bakom mig för att se om det är nån annan eller om det är mig han ler mot. Nej, det är ingen annan bakom mig. Varför ler han? Eller rättare sagt, han stirrar på mig. Plötsligt kan jag inte låta bli att besvara leendet. Heregud, vad håller jag på med? För knappt en timme sedan var jag irriterad på honom. Och vad gör jag nu? Besvara hans leende? Herregud Arwen! Jag vänder mig snabbt om för att bryta ögonkontakten med honom. Herregud, jag kan inte fatta att jag besvarade leendet! Jag skakar lite på huvudet, drar ett andetag och kastar in bowlingkloten. Den rullar mot käglor och välter alla. Herregud, vad var det som just hände? Under en timme har jag inte lyckats välta alla käglor en enda gång, knappast, och nu lyckades jag välta alla käglor efter det korta ögonblicket med killen? Eller var det bara en ren tur? Men det är nåt som inte stämmer. Egentligen handlar det inte om den här timmen. Sanningen är att jag har aldrig haft tur att välta alla tio käglor i hela mitt liv. Aldrig. Och nu plötsligt...? Man ska kunna välta alla käglor då och då, det har jag sett på alla som är dåliga på bowlingar. Jag vänder mig om och ser att killen är kvar och observerar mig. Kan han ha gjort...? Nej, sluta nu, Arwen. Övernaturliga saker kan inte hända på riktigt. Det händer bara i film. Omöjligt. Då betyder det att jag bara hade haft en ren tur. Det är allt.
”Wow! Du välte alla käglor! Så vitt jag vet har jag aldrig sett dig lyckas. Hur gjorde du?” gapar Isis.
”Sluta, var inte löjlig. Det var bara en ren tur. Nån gång ska vara första gång, eller hur?” säger jag och ler.
”Jaja, som du vill. Nu är det min tur då!” säger Isis och skuttar fram för att hämta sin bowlingsklot. Jag sätter mig på hennes stol.
”Hej.” Jag hoppar till och vänder på mitt ansikte mot den vänstra riktningen rösten kommer ifrån för att se vem det är som sagt hej till mig och ser att det är killen. Och jag får bokstavligen tunghäfta. Vad ska jag säga? ”Grattis till din första gång att välta alla tio käglor! Bra jobbat!” fortsätter han. Jag hoppar till lite. Va, hur vet han!
”Eh... hej. Hur... hur vet... du?” stammar jag. Han skrattar och sätter sig bredvid mig.
”Jag är bra på att läsa av människor. Visste du det?” frågar han.
”Hur... fan ska... jag veta? Jag... jag känner dig ju... inte.” fortsätter jag stamma. Herregud! Varför stammar jag för?! Jag är bara pinsam nu.
”Du är söt när du stammar” säger han och flinar stort.
”Jag stammar inte!” snäser jag åt honom irriterat.
”Nu gör du det inte. Jag och min kompis är färdiga här nu. Jag kom bara hit för att prata lite. Nu ska jag gå. Jag hoppas att vi ses, Arwen.” säger han, ler och står upp och går iväg. Hur sjutton vet han mitt namn? Plötsligt känner jag mig lite illa till mods nu. Vem är han? Hur vet han att det var första gången för mig att välta alla tio käglor och hur vet han vad jag heter?
”Vänta!” ropar jag. Han stannar och vänder sig om. ”Hur vet du vad jag heter?” frågar jag. Men han svarar inte. Han bara flinar och går iväg. Vad fan hände just? Sket han i att svara på min fråga? Vad fan tror han att han håller på med? Nu är jag irriterad igen. Jag skiter blanka fan i vad Isis har sagt. Jag får vara arg på honom om jag vill. Ja, du, jag hoppas att vi ses för du är skyldig mig en förklaring! Tänker jag.
”Han är ju snygg! Varför ber du inte om hans nummer?!” säger Isis.
”Glöm det. Jag skiter i honom. Han visste mitt namn! Jag presenterade mig aldrig. Hur visste han mitt namn? Jag ställde en fråga om hur han visste men han sket i att svara och bara gick iväg!” säger jag irriterat.
”Det står ju våra namn på teven där” säger Isis frustrerat.
Jag kollar upp och mycket riktigt står mitt namn där. Åh, nu känner jag mig så dum! Dum, dum, dum! Så dum jag är. Men vänta lite... han visste mitt namn utifrån teven. Men hur vet han att det var första gången för mig det med käglorna? Han kanske hörde Isis? Men oavsett om han hörde eller inte, så är det fortfarande nåt som verkligen inte stämmer med honom. Vem är han och vart kommer han ifrån? Nåt känns bara inte rätt. Under den andra timmen ägnar jag bara åt att fundera över killen mer än åt bowling. Varför kan han bara inte försvinna från mitt huvud? Vi kommer nog aldrig att ses igen ändå. Så varför kan jag bara inte släppa det här?