Prolog.
1”…43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50! Nu kommer jag och tar dig!”
Jag fnissar högt och kan inte sluta. Herregud, jag måste vara tyst. Så inte Mikayla hittar mig. Jag har hittat en kanonbra gömma som ingen har gömt sig i förut när vi lekt kurragömma. Min syster kommer ha svårt att hitta mig men om jag inte kan sluta fnissa kommer hon hitta mig utan tvekan. Jag måste vara tyst. Så jag håller för min mun och kämpar emot att fnissa. Jag lyckas dock inte så jättebra direkt som jag tror för nu hör jag Mikayla ropa efter mig.
”Arwen! Var är du? Jag hör dig! Kom igen, visa dig!” Ledsen, lillsyrran, jag tänker verkligen inte visa mig för dig. Det här är ju kurragömma! Försök hitta mig du!
Jag har gömt mig i ett hål stort nog för en 7-årig som mig som ligger under en stor kulle vid en ödelagd, gammal stuga. Ingen har satt sin fot där på 20 år. Inte ens Mikayla, jag, nån vi känner eller nån i hela stan. Jag vet inte varför, men det är något med den stugan som är rätt så läskig. Det är som om stugan har en kraft att göra oss rädda så att vi inte ska gå in, som om stugan dröjer en mörk hemlighet. Men som vanligt är det bara min fantasi som går, som min mamma brukar säga. Jag har en förmåga att lätt hitta på saker och tro att de är riktiga. Det är bara så typiskt mig. Från där jag står nu, kan jag se igenom fönster i stugan. Det är mörkt där och det ser tomt ut. Det finns inga möbler, inga lampor, inga tavlor, ingenting annat. Bara mörkt och tomt. Plötsligt frestas jag att gå in och kolla runt. Jag är så nyfiken. Jag bara måste veta vad som finns där om det ens finns något att se. Men nej, Arwen, glöm inte vad din mamma har sagt! Arwen och Mikayla, kommer ni ihåg stugan vi såg idag? Gå inte in där! Aldrig nånsin! Hör ni det? Lova mig att ni inte gör något dumt, okej? Jag inser att jag inte kan göra något. Jag vill inte göra min mamma förbannad. Jag tänker vara en lydig flicka och lyssna på mamma. Jag vaknar upp från mina tankar. Var är Mikayla? Varför har det här tagit lång tid nu för henne att hitta mig? Plötsligt hör jag min syster skrika. Hon låter så vettskrämd. Jag har aldrig nånsin hört henne så vettskrämd. Aldrig under mina sju år.
”Arwen! Hjälp! Hjälp mig!”
”Mikayla!?” skriker jag tillbaka. ”Var är du!?” Jag hoppar ut från min gömma och börjar springa åt det högra hållet, mot den riktningen jag hört min syster skrika ifrån. När jag har sprungit runt kullen, får jag snabbt syn på henne och då stannar jag plötsligt tvärt. För hon är inte ensam. Hon är med någon eller något. Och hon är medvetslös. De står drygt tio meter ifrån där jag står nu. Nej, det är omöjligt. Jag drömmer bara. Det här är fan inte på riktigt. Det jag ser som håller i min medvetslösa syster är inte möjligt. Det finns inte. Jag vet inte ens om det här är verkligheten eller en dröm nu. Jag försöker förstå om det jag ser är verkligt eller inte. Där jag står, stirrar jag bara rakt in i de kalla, svarta, tomma ögonen. Det har inte ens hunnit gå mer än en halvminut sedan jag fick syn på min medvetslösa syster när jag plötsligt blir hårt slagen i mitt bakhuvud och allt blir svart.
Jag fnissar högt och kan inte sluta. Herregud, jag måste vara tyst. Så inte Mikayla hittar mig. Jag har hittat en kanonbra gömma som ingen har gömt sig i förut när vi lekt kurragömma. Min syster kommer ha svårt att hitta mig men om jag inte kan sluta fnissa kommer hon hitta mig utan tvekan. Jag måste vara tyst. Så jag håller för min mun och kämpar emot att fnissa. Jag lyckas dock inte så jättebra direkt som jag tror för nu hör jag Mikayla ropa efter mig.
”Arwen! Var är du? Jag hör dig! Kom igen, visa dig!” Ledsen, lillsyrran, jag tänker verkligen inte visa mig för dig. Det här är ju kurragömma! Försök hitta mig du!
Jag har gömt mig i ett hål stort nog för en 7-årig som mig som ligger under en stor kulle vid en ödelagd, gammal stuga. Ingen har satt sin fot där på 20 år. Inte ens Mikayla, jag, nån vi känner eller nån i hela stan. Jag vet inte varför, men det är något med den stugan som är rätt så läskig. Det är som om stugan har en kraft att göra oss rädda så att vi inte ska gå in, som om stugan dröjer en mörk hemlighet. Men som vanligt är det bara min fantasi som går, som min mamma brukar säga. Jag har en förmåga att lätt hitta på saker och tro att de är riktiga. Det är bara så typiskt mig. Från där jag står nu, kan jag se igenom fönster i stugan. Det är mörkt där och det ser tomt ut. Det finns inga möbler, inga lampor, inga tavlor, ingenting annat. Bara mörkt och tomt. Plötsligt frestas jag att gå in och kolla runt. Jag är så nyfiken. Jag bara måste veta vad som finns där om det ens finns något att se. Men nej, Arwen, glöm inte vad din mamma har sagt! Arwen och Mikayla, kommer ni ihåg stugan vi såg idag? Gå inte in där! Aldrig nånsin! Hör ni det? Lova mig att ni inte gör något dumt, okej? Jag inser att jag inte kan göra något. Jag vill inte göra min mamma förbannad. Jag tänker vara en lydig flicka och lyssna på mamma. Jag vaknar upp från mina tankar. Var är Mikayla? Varför har det här tagit lång tid nu för henne att hitta mig? Plötsligt hör jag min syster skrika. Hon låter så vettskrämd. Jag har aldrig nånsin hört henne så vettskrämd. Aldrig under mina sju år.
”Arwen! Hjälp! Hjälp mig!”
”Mikayla!?” skriker jag tillbaka. ”Var är du!?” Jag hoppar ut från min gömma och börjar springa åt det högra hållet, mot den riktningen jag hört min syster skrika ifrån. När jag har sprungit runt kullen, får jag snabbt syn på henne och då stannar jag plötsligt tvärt. För hon är inte ensam. Hon är med någon eller något. Och hon är medvetslös. De står drygt tio meter ifrån där jag står nu. Nej, det är omöjligt. Jag drömmer bara. Det här är fan inte på riktigt. Det jag ser som håller i min medvetslösa syster är inte möjligt. Det finns inte. Jag vet inte ens om det här är verkligheten eller en dröm nu. Jag försöker förstå om det jag ser är verkligt eller inte. Där jag står, stirrar jag bara rakt in i de kalla, svarta, tomma ögonen. Det har inte ens hunnit gå mer än en halvminut sedan jag fick syn på min medvetslösa syster när jag plötsligt blir hårt slagen i mitt bakhuvud och allt blir svart.
Vad tycks än så länge!? ;)
Så bra den är! Jag menar det. Vill läsa meer haha, fortsätt så och strunt i andra som inte kommenterar (du vill ju ha kritik och uppmuntran å det förstår jag!) Jag hoppas att du skriver mer å jag kommer läsa tills vidare. :)
Kram