En sneak peek.
0Här kommer en liten sneak peek ur kapitel 1:
Nio år är en lång tid, men jag har förträngt allt som hände den där dagen. Jag har fortfarande inte kommit på vad eller vem det var som egentligen tog min syster och vad som egentligen hände. Det är som om mitt minne av den där dagen är blockerat. De har inte hittat ett spår efter henne, hon bara försvann. Spårlöst. Som om hon aldrig har existerat. Därför går jag på terapi för att allt ska kunna komma tillbaka, för att vi ska få svar, någon dag. Och för att jag ska få hjälp med att komma över det som hände. Vilket jag fortfarande inte har gjort. Jag kan bara inte glömma. Jag saknar min syster så mycket. Även om vi är inte tvillingsystrar, så känns det ändå som hon har tagit en stor del av mig med sig när hon försvann. Hon är, var min andra halva. Jag slutar aldrig hoppas att hon en vacker dag ska dyka upp vid dörren, helt oskadd som om ingenting har hänt. Men det kommer aldrig att hända. Hon är nog död. Kanske dags att inse det nu?
Kapitel 1 kommer troligen upp imorgon! Så håll utkik! :)
Vad fan! Jag spolar regeln ;)
Vad fan! Jag skiter i regeln att ha flera kapitel först innan jag publicerar första kapitel. För jag brinner så som fan att börja publicera redan nu! Så för att inte riskeras att min lust att skriva ska försvinna sen, så måste ni verkligen kommentera och uppmuntra mig genom lite kritik och så. Jag skulle verkligen uppskatta det - för jag vet att era kommentarer skulle verkligen hjälpa mig att hålla kvar lusten att skriva. För om jag ska vara ärlig om varför min lust att skriva försvann senaste gången jag skrev en novell innan jag ens fick avsluta den, så är det för att jag knappt fick några kommentarer. Jag kände mig liksom inte så uppskattad och då till slut tappade jag lusten att skriva. Det kändes ju som jag bara skrev till väggen, inte till er. Så om ni vill att jag ska få chansen att avsluta Where's my sister som jag inte fick göra med Love is Beautiful, se då till att ge mig lite kritik och uppmuntran! Är det för mycket begärt? :)
OBS! Jag är inte ute efter att få kommentarer för uppmärksamhet. Jag är ute efter kritik och uppmuntran :)
Prolog.
”…43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50! Nu kommer jag och tar dig!”
Jag fnissar högt och kan inte sluta. Herregud, jag måste vara tyst. Så inte Mikayla hittar mig. Jag har hittat en kanonbra gömma som ingen har gömt sig i förut när vi lekt kurragömma. Min syster kommer ha svårt att hitta mig men om jag inte kan sluta fnissa kommer hon hitta mig utan tvekan. Jag måste vara tyst. Så jag håller för min mun och kämpar emot att fnissa. Jag lyckas dock inte så jättebra direkt som jag tror för nu hör jag Mikayla ropa efter mig.
”Arwen! Var är du? Jag hör dig! Kom igen, visa dig!” Ledsen, lillsyrran, jag tänker verkligen inte visa mig för dig. Det här är ju kurragömma! Försök hitta mig du!
Jag har gömt mig i ett hål stort nog för en 7-årig som mig som ligger under en stor kulle vid en ödelagd, gammal stuga. Ingen har satt sin fot där på 20 år. Inte ens Mikayla, jag, nån vi känner eller nån i hela stan. Jag vet inte varför, men det är något med den stugan som är rätt så läskig. Det är som om stugan har en kraft att göra oss rädda så att vi inte ska gå in, som om stugan dröjer en mörk hemlighet. Men som vanligt är det bara min fantasi som går, som min mamma brukar säga. Jag har en förmåga att lätt hitta på saker och tro att de är riktiga. Det är bara så typiskt mig. Från där jag står nu, kan jag se igenom fönster i stugan. Det är mörkt där och det ser tomt ut. Det finns inga möbler, inga lampor, inga tavlor, ingenting annat. Bara mörkt och tomt. Plötsligt frestas jag att gå in och kolla runt. Jag är så nyfiken. Jag bara måste veta vad som finns där om det ens finns något att se. Men nej, Arwen, glöm inte vad din mamma har sagt! Arwen och Mikayla, kommer ni ihåg stugan vi såg idag? Gå inte in där! Aldrig nånsin! Hör ni det? Lova mig att ni inte gör något dumt, okej? Jag inser att jag inte kan göra något. Jag vill inte göra min mamma förbannad. Jag tänker vara en lydig flicka och lyssna på mamma. Jag vaknar upp från mina tankar. Var är Mikayla? Varför har det här tagit lång tid nu för henne att hitta mig? Plötsligt hör jag min syster skrika. Hon låter så vettskrämd. Jag har aldrig nånsin hört henne så vettskrämd. Aldrig under mina sju år.
”Arwen! Hjälp! Hjälp mig!”
”Mikayla!?” skriker jag tillbaka. ”Var är du!?” Jag hoppar ut från min gömma och börjar springa åt det högra hållet, mot den riktningen jag hört min syster skrika ifrån. När jag har sprungit runt kullen, får jag snabbt syn på henne och då stannar jag plötsligt tvärt. För hon är inte ensam. Hon är med någon eller något. Och hon är medvetslös. De står drygt tio meter ifrån där jag står nu. Nej, det är omöjligt. Jag drömmer bara. Det här är fan inte på riktigt. Det jag ser som håller i min medvetslösa syster är inte möjligt. Det finns inte. Jag vet inte ens om det här är verkligheten eller en dröm nu. Jag försöker förstå om det jag ser är verkligt eller inte. Där jag står, stirrar jag bara rakt in i de kalla, svarta, tomma ögonen. Det har inte ens hunnit gå mer än en halvminut sedan jag fick syn på min medvetslösa syster när jag plötsligt blir hårt slagen i mitt bakhuvud och allt blir svart.
Jag fnissar högt och kan inte sluta. Herregud, jag måste vara tyst. Så inte Mikayla hittar mig. Jag har hittat en kanonbra gömma som ingen har gömt sig i förut när vi lekt kurragömma. Min syster kommer ha svårt att hitta mig men om jag inte kan sluta fnissa kommer hon hitta mig utan tvekan. Jag måste vara tyst. Så jag håller för min mun och kämpar emot att fnissa. Jag lyckas dock inte så jättebra direkt som jag tror för nu hör jag Mikayla ropa efter mig.
”Arwen! Var är du? Jag hör dig! Kom igen, visa dig!” Ledsen, lillsyrran, jag tänker verkligen inte visa mig för dig. Det här är ju kurragömma! Försök hitta mig du!
Jag har gömt mig i ett hål stort nog för en 7-årig som mig som ligger under en stor kulle vid en ödelagd, gammal stuga. Ingen har satt sin fot där på 20 år. Inte ens Mikayla, jag, nån vi känner eller nån i hela stan. Jag vet inte varför, men det är något med den stugan som är rätt så läskig. Det är som om stugan har en kraft att göra oss rädda så att vi inte ska gå in, som om stugan dröjer en mörk hemlighet. Men som vanligt är det bara min fantasi som går, som min mamma brukar säga. Jag har en förmåga att lätt hitta på saker och tro att de är riktiga. Det är bara så typiskt mig. Från där jag står nu, kan jag se igenom fönster i stugan. Det är mörkt där och det ser tomt ut. Det finns inga möbler, inga lampor, inga tavlor, ingenting annat. Bara mörkt och tomt. Plötsligt frestas jag att gå in och kolla runt. Jag är så nyfiken. Jag bara måste veta vad som finns där om det ens finns något att se. Men nej, Arwen, glöm inte vad din mamma har sagt! Arwen och Mikayla, kommer ni ihåg stugan vi såg idag? Gå inte in där! Aldrig nånsin! Hör ni det? Lova mig att ni inte gör något dumt, okej? Jag inser att jag inte kan göra något. Jag vill inte göra min mamma förbannad. Jag tänker vara en lydig flicka och lyssna på mamma. Jag vaknar upp från mina tankar. Var är Mikayla? Varför har det här tagit lång tid nu för henne att hitta mig? Plötsligt hör jag min syster skrika. Hon låter så vettskrämd. Jag har aldrig nånsin hört henne så vettskrämd. Aldrig under mina sju år.
”Arwen! Hjälp! Hjälp mig!”
”Mikayla!?” skriker jag tillbaka. ”Var är du!?” Jag hoppar ut från min gömma och börjar springa åt det högra hållet, mot den riktningen jag hört min syster skrika ifrån. När jag har sprungit runt kullen, får jag snabbt syn på henne och då stannar jag plötsligt tvärt. För hon är inte ensam. Hon är med någon eller något. Och hon är medvetslös. De står drygt tio meter ifrån där jag står nu. Nej, det är omöjligt. Jag drömmer bara. Det här är fan inte på riktigt. Det jag ser som håller i min medvetslösa syster är inte möjligt. Det finns inte. Jag vet inte ens om det här är verkligheten eller en dröm nu. Jag försöker förstå om det jag ser är verkligt eller inte. Där jag står, stirrar jag bara rakt in i de kalla, svarta, tomma ögonen. Det har inte ens hunnit gå mer än en halvminut sedan jag fick syn på min medvetslösa syster när jag plötsligt blir hårt slagen i mitt bakhuvud och allt blir svart.
Vad tycks än så länge!? ;)
Where's my sister? handlingen.
Arwen Wallin förlorade sin syster mystiskt när hon var sju år gammal. Och nio år senare är hon 16 och går på terapi och har forfarande inte kommit över att Mikayla är försvunnen än. Ingen har hittat henne och ingen vet vad som hände. Inte ens Arwen som var där när hennes syster försvann. Sen hon försvann har Arwen drömt upprepande gånger om dagen i många år tills för tre år sedan när det plötsligt slutade. En dag så börjar det en mystisk, snygg kille på skolan som Arwen sen känner sig oförklarigt dragen till. Men hon får också dåliga vibbar från honom. För samma dag som han börjar på skolan, kommer drömmen tillbaka. Som om den försöker säga henne nåt. Kan den nya killen ha nåt med Mikaylas försvinnande att göra? Eller vet han nåt som hon inte vet? En sak är iallafall säker - han bör på en mörk hemlighet. Och kan Arwen lita på honom?
Välkommen till min novellblogg!
Hej!
Det är jätteroligt att ni hittade hit! Jag hoppas att ni kommer stanna kvar. Här kommer alla mina noveller att publiceras. Det är en ny novell på väg nu som jag inte kommer att publicera förrän jag har flera skrivna kapitel - bara för att den inte ska riskeras att gå samma öde till mötes som min förra novell (jag hann bara skriva 8 kapitel av ca 60 planerade kapitel innan jag tappade lusten). Men idag kommer ni få ett prolog som ett smakprov på vad den nya novellen kommer handla om. Än så länge har jag inte kommit på en titel till novellen. När jag har kommit på det, ska jag upplysa er och samtidigt avslöja en kort handling också ;)
// Micaela
Det är jätteroligt att ni hittade hit! Jag hoppas att ni kommer stanna kvar. Här kommer alla mina noveller att publiceras. Det är en ny novell på väg nu som jag inte kommer att publicera förrän jag har flera skrivna kapitel - bara för att den inte ska riskeras att gå samma öde till mötes som min förra novell (jag hann bara skriva 8 kapitel av ca 60 planerade kapitel innan jag tappade lusten). Men idag kommer ni få ett prolog som ett smakprov på vad den nya novellen kommer handla om. Än så länge har jag inte kommit på en titel till novellen. När jag har kommit på det, ska jag upplysa er och samtidigt avslöja en kort handling också ;)
// Micaela