Två timmar senare.
Äntligen är mattelektionen över nu! Jag lägger min mattebok i min väska. Mr James har gett oss en läxa i att jobba på två sidor i boken till nästa vecka. Blä. Jag hatar läxor. Bland det värsta med skolan jag vet. Många har redan gått ut från klassrummet. Jag vänder på mitt ansikte mot Isis för att kolla om hon är klar. Än är hon inte det.
”Är du klar snart?” frågar jag.
”Ja, jag måste bara lösa en uppgift. Jag vägrar gå utan att ha gjort det. Vänta på mig utanför.” svarar hon.
”Okej, jag väntar utanför.” säger jag och ler.

Jag hänger väskan över axeln och ska just gå när jag till min stora överraskning krockar Malek så att vi nu nästan står ansikte mot ansikte. Fan också. Varför är skitstöveln fortfarande kvar? Vad vill han? Jag tittar upp och lägger märke till att han är lång. Han ser ut att vara runt 175 till 180 cm lång. Hans längd får mig att känna mig liten med mina 153 cm. Han flinar men leendet når inte hans ögon. Hans blick är fortfarande kylig. Varför beter han så här mot mig? Eller råkar det bara vara en av typiska egenskaperna hos honom – att vara kylig mot alla inklusive mig? Jag ger honom en mörk blick och sen går jag iväg utan ett ord. Jag tänker fortsätta att ignorera honom. Han är ändå otrevlig mot mig så varför bry sig? Men på vis och sätt kan jag inte hjälpa att jag innerst faktiskt bryr mig på något sätt. För jag kan omöjligt ha gjort något mot honom. Jag är så frustrerad över varför han är kylig mot mig. Därför bryr jag mig. Men åh, nu får jag skärpa mig. Det är nog inte bara mig han är otrevlig mot. Han är säkert likadan mot alla andra också. Jag lutar mig mot väggen utanför klassrummet för att vänta på Isis. Ur ögonvrån ser jag Malek komma ut alldeles efter mig. Samtidigt som han kommer ut, fäster han genast blicken på mig, stannar och flinar ännu en gång mot mig. Varför ler han mot mig?
”Varför ler du mot mig jämt? Det börjar bli tröttsamt att se ditt dumma leende fast det bara har gått två timmar.” frågar jag utan att tänka mig för. Fan, Arwen, du skulle ju ignorera honom! Nu tror han ju att jag vill prata med honom. Fan också.
”För att jag tycker du är söt. Är det något fel på det?” säger han oskyldigt.
”Åh, spela inte oskyldig nu. Visst kanske tycker du att jag är söt, men du är otrevlig mot mig när jag inte ens har gjort något. Jag vet inte varför du är så här mot mig. Du känner mig inte ens.” säger jag argt. Jag verkar inte kunna kontrollera min ilska i närheten av honom. Jag kokar så av ilska. Trots att vi bara har känt varandra i två timmar.
”Du känner mig inte heller.” säger han mjukt och ler. Jag blir så överraskad av hans svar att jag bara stirrar på honom och säger ingenting. Nu når leendet hans ögon för första gången och det är trevligt för en gångs skull. Nu känner jag också ilskan försvinna. Jag är inte arg längre. Vad är det som händer med mig? I ena sekund är jag arg och i nästa är jag plötsligt inte arg längre. Jag har aldrig upplevt förut att någon har så stor påverkan på mig i hela mitt liv. Herregud, vi har ju bara känt varandra i två timmar. Hur är det ens möjligt? Jag brukar inte låta mig påverkas så lätt, för jag är alltid så envis. Men nu har det hänt för allra första gången någonsin.
”Hur kan du… hur… vad är det som händer med mig? Hur kan du ha så stor påverkan på mig? Jag är inte ens arg längre. Hur fick du det att försvinna så lätt? Jag brukar faktiskt inte bli påverkad så lätt. Har du någon sorts kraft eller vad?” mumlar jag chockat.
Malek säger ingenting. Han bara tittar på mig och skrattar mjukt. ”Se och vänta. Vi ses, Arwen Wallin.” säger han sen bara och sen går han iväg.

Han lämnar mig kvar där jag gapar av mållöshet. Bokstavligt talat. Jag fattar knappt vad det var som precis hände nyss. Jag vet inte ens om det har hänt på riktigt eller inte. Plötsligt känner jag en hand på min axel så att jag skriker till och hoppar till runt och får då syn på Isis som nu håller på att kissa på sig av skratt.
”Herregud! Du skrämde mig! Sluta, det är inte roligt” skrattar jag.
”Jo, det är det. Du skulle ha sett din min när du skrek och hoppade runt. Det såg så roligt ut! Fan jag skulle ha filmat och sen skulle jag lägga upp det på Youtube!” garvar Isis. Jag slår henne i armen och stämmer in i skratt med henne.
”Nejdå!” säger jag.
”Vad är det med er två, förresten? Ni kände varandra i bara två timmar men redan ser det ut som ni går varandra på nerverna eller snarare han på dig.” frågar hon.
”Vem?” frågar jag och låtsas att jag inte fattar.
”Var inte dum. Jag vet att du vet vem jag menar.” säger hon. Jag suckar. Är det så uppenbart?
”Okej då! Jag vet inte, okej? Det är bara något märkligt med honom. Han gjorde mig bara så irriterad och sen plötsligt var jag inte det längre. Och sedan sa han ’Se och vänta. Vi ses, Arwen Wallin’ när jag frågade hur han lyckades påverka mig så lätt och gick och så kom du.” berättar jag. Jag utesluter det andra. Jag vet inte varför. Det är bara det att det här känns plötsligt privat på något sätt, så jag vill bara behålla det för mig själv tills vidare. Och jag måste veta vem Malek är. Bara för att han sa att jag inte känner honom. För nu kan jag inte släppa det här. Jag har bara vetat om honom i två timmar. Det är galet. Men jag måste ta reda på allt jag kan om honom. För det är något visst med honom som jag bara inte kan sätta fingret på vad.
”Okej. Skumt!” säger Isis frustrerat. Jag nickar bara.

Vi går tillsammans fram till våra skåpar. Vi har slutat för idag. Jag öppnar mitt skåp och lägger in min mattebok där. Jag gör inte läxan ikväll, för jag orkar inte. Jag har ju ändå en vecka på mig. Så jag bryr mig inte. Jag har nog med bekymmer nu. Jag stänger mitt skåp och går fram till skåpet bredvid Isis och lutar mig mot det för att vänta på henne. Samtidigt som jag väntar tittar jag på de andra liksom oss är upptagna för fullt med deras skåpar för att sedan gå hem. Jag hör den mjuka smällen från Isis skåp som hon just stängde och låste.
”Okej, nu kan vi gå.” säger hon.

”Jag är hemma nu!” ropar jag på skämt trots att jag vet mamma inte är hemma för hennes bil står inte i garaget. Jag hänger min skinnjacka över hänget i hallen, tar av mig skorna och ska just gå nerför trappan till källaren, mitt rum, som står precis till höger när jag stannar tvärt. Doftar det inte mat här i huset?
”Jag är i köket! Middagen är snart klar!” ropar mamma plötsligt. Jag hoppar till, överraskad av hennes röst. Jag går in till köket och får syn på min mamma som står vid spisen och kokar potatis. Lax är i ugnen. Jag fattar med detsamma varför hon är hemma utan hennes bil. För det betyder bara en sak; hennes bil har gått sönder igen för femtioelva gången.
”Inte nu igen! Borde det inte vara dags för dig att skaffa ny bil så att du slipper detta problem om och om igen?” frågar jag och sätter mig på en stol vid matbordet. Mamma ler ursäktat.
”Ja, du har rätt, gumman. Just därför ska jag och Greg iväg och kolla efter en ny bil imorgon” säger hon. Greg är mammas pojkvän som älskar bilar. Han kan mycket om bilar.
”Hoppas du hittar en bättre bil den här gången!” säger jag. ”Ska jag hjälpa dig att duka? Är det bara vi eller kommer Greg också?” fortsätter jag.
”Ja, duka för tre!” säger mamma.
Jag reser mig upp från stolen och går fram till ett skåp för att ta fram tre fat och tre glas. Jag ställer dem på matbordet. Sedan går jag och hämtar gafflar och knivar och lägger dem på bordet.
”Hej tjejer!”
Vi vänder oss om och där står Greg vid dörröppningen till köket, tittar på oss och ler. Mamma skuttar iväg till honom för att kyssa honom. Herregud, varför skuttar hon som en liten flicka? Det är pinsamt. Jag vill bara sjunka ihop. Men å andra sidan är det ändå tack och lov Greg. Inte Isis eller några andra kompisar. För jag skulle skämmas ihjäl mig om mamma gjorde så inför mina kompisar.
”Hej älskling!” säger mamma efter kyssen. Greg flinar bara och kysser henne igen.
”Jorden till Greg och Haley!” utbrister jag. Jag har nog av att de måste kyssas hela tiden framför mig. Det är äckligt. De slutar kyssas och ser på mig, roat.
”Förlåt älskling”, säger mamma, går fram till mig och kramar om mig. Efter kramen går hon fram till spisen för att kolla till potatis. Jag står kvar där jag står en kort minut. Greg ler mot mig, sen sätter han sig på sin vanliga stol vid matbordet och råglor på min mammas rumpa. Typiskt. Jag går därifrån. Bäst att låta turturduvorna vara ifred!

Jag är så proppmätt efter middagen som var så god att jag nu ligger på min säng med hörlurarna i mina öron och blundar – jag lyssnar på Party in the U.S.A. av Miley Cyrus. En av mina favoritlåtar genom tiderna. Jag ler och sjunger med. Det är ljuv musik.

”… 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50! Nu kommer jag och tar dig!” Jag fnissar högt och kan inte sluta. Jag håller för min mun och kämpar emot att fnissa. Jag lyckas dock inte så jättebra direkt som jag tror för nu hör jag Mikayla ropa efter mig. ”Arwen! Var är du? Jag hör dig! Kom igen, visa dig!”

Jag har gömt mig i ett hål stort nog för en 7-årig som mig som ligger under en stor kulle vid en ödelagd, gammal stuga. Ingen har satt sin fot där på 20 år varken Mikayla, jag, någon vi känner eller någon i hela stan. Varför vet jag verkligen inte. Där jag står nu, kan jag se igenom fönster i stugan. Det är mörkt där och det ser tomt ut. Det finns inga möbler, inga lampor, inga tavlor, ingenting annat. Det är bara mörkt och tomt. Men plötsligt går någon förbi ett fönster, så snabbt som en blixt. Likt ett spöke. Jag blir så rädd att jag ramlar omkull. Hur kan det vara någon därinne? Är inte stugan ödelagd? Jag reser mig upp för att gå lite närmare stugan.

”Arwen! Hjälp! Hjälp mig!”
Jag hoppar till, rädd. Det är min syster och skriket kommer inifrån stugan. Hur fan har hon kommit in där? Jag har inte ens sett henne gå in. Och varför skriker hon? Hon spelar antagligen bara för att hon ska avslöja min gömma. Men ändå på något sätt kan jag inte hjälpa att känna att något är fel så jag börjar gå fortare.
”Hjälp!” skriker hon igen. Den här gången hörs hennes röst så tydligt. Hon låter så rädd, så vettskrämd. ”Nej! Snälla gör det inte! Snälla döda mig inte!” skriker hon. Döda!? Ska någon döda henne nu? Plötsligt går jag inte längre. Istället springer jag den sista biten och kommer slutligen fram till dörren. Skriket hörs alltmer högre ju närmare jag kommer fram. Det är ett obeskrivligt hemskt skrik som jag aldrig någonsin vill höra igen. Det låter som om hon blir torterad. Jag trycker ner handtaget med min ena skakande hand av panik men den är låst. Jag börjar banka på dörren, desperat och vilt.
”Mikayla! Vem du än är, rör inte min syster!” skriker jag. Men plötsligt är det tyst nu. Jag hör inte skriket längre. Det bara försvann. Det är bara totalt tyst nu. ”Mikayla!?” skriker jag förtvivlat. Nu bankar jag på dörren igen, fast hårdare. ”MIKAYLA!”
Det är fortfarande tyst. Det är som om hon aldrig har skrikit. Som om jag bara har inbillat mig allt det här. Jag blir så frustrerad. Vad är det som händer med mig?
Klick! Dörren låsas upp. Jag stirrar chockat. Jag gjorde ingenting. Jag har inte låst upp den och jag har inte ens hört någon därinne gå fram till dörren för att låsa upp den. Det bara låstes upp i luften. Jag trycker ner handtaget för att kolla om jag inte bara har inbillat mig. Men jo, den är olåst nu så jag bara trycker ner handtaget, stormar in och då stannar jag tvärt.

Det finns ingenting här. Inte ens min syster som var precis härinne när jag hörde henne skrika för knappt några minuter sedan. Bara möbler, tavlor, inga lampor. Vem har inga lampor förresten? Det är bara smutsigt, dammigt här med en massa spindelnäter överallt. Alla har talat sanning, ingen har satt sin fot här på 20 år. Det ser så ostädat ut. Så smutsigt. Och det luktar så ruttet här. Som om det ligger hundra ruttna frukter överallt vilket det inte gör. Det finns bara ett par gamla äpplen. Eller det är kanske ett dött djur, som har lyckats ta sig in i stugan på något sätt, som ligger och ruttnar någonstans. Jag börjar gå försiktigt runt för att forska och mycket riktigt när jag precis går förbi en brun, söndersliten fåtölj med en ful tavla ovanför får jag syn på en död tvättbjörn. Den ser totalt rutten men ändå lite färsk ut. Det lyder på att den har dött ganska nyligen. Jag trycker genast handen för min näsa. Det känns som jag vill kräkas. Så som det luktar! Jag fortsätter in i ett annat rum. Ett bibliotek tydligen. Det ligger bara böcker här. Så många. Det måste vara minst ett par tusen böcker härinne och alla ser så gamla, slitna ut. Mycket damm överallt! Det står ett runt bord mitt i biblioteket med stolar. Jag går försiktigt fram.
”Hej där!”

Jag blir så rädd att jag hoppar runt. Men det är ingen där. Jag vänder mig om mot dörren och stirrar rakt, rädd och vettskrämd. Nackhåren reser sig som fan. Plötsligt känner jag att jag verkligen inte är ensam här. Det känns som det är någon här också. Mycket riktigt när jag vänder mig om igen för att gå fram till det runda bordet, skriker jag till. Denna någon står precis framför mig. Jag stirrar in i de kalla, tomma, isblåa ögonen.

Plötsligt vaknar jag upp och skriker. Jag är så alldeles svettig. Jag ser ner på mig och mina kläder är fruktiga av all svett. Sjutton också. Jag har somnat med mina kläder på med hörlurarna i öronen. Men det är inte vad jag bryr mig om egentligen. Malek. Han var i min dröm. Varför? Och det är första gången någonsin som min dröm har förändrats de senaste nio åren. Men det är inte det viktiga, tänker jag. Jag har alltid drömt samma dröm om dagen min syster försvann. Det är mitt verkliga minne. Men i drömmen som jag just hade, gick jag in i stugan och allt det. Det är inget verkligt minne för det hände aldrig. Jag gick aldrig in i stugan och Malek har inte heller varit där den dagen. Så varför har min dröm plötsligt förändrats först idag och varför har drömmen kommit tillbaka igen efter tre års tystnad? Det kan väl inte vara ett sammanträffade att det hände just idag, samma dag som Malek har börjat på skolan? Nu börjar jag bli rädd på riktigt. Jag hoppas att det bara är en ren otur att han råkade vara med i drömmen, att jag kanske bara har fantasiserat ihop allt eller att jag kanske bara har en hemlig, omedveten önskan om att Malek hade med min systers försvinnande att göra bara för att jag avskyr honom som en pest. Men i vilket fall som helst, lägger jag till det till min lista över sakerna som jag ska ta reda på om honom. Om det är sant eller inte, bara som ett dumt skämt. Inte för att jag tror att Malek faktiskt har något med Mikaylas försvinnande att göra. Det är bara ett dumt skämt. Å andra sidan har jag också lovat mig själv att jag ska göra allt i min makt att få reda på så mycket som möjligt jag kan om honom. För jag måste bara veta vem han är, helt enkelt. Jag har aldrig varit så här intresserad av någon förut. Det är inte likt mig.

Ledsen för att jag är alltid så sen med att lägga upp kapitel. Men nu är det så att jag har bestämt mig att jag inte ska publicera kapitel efter en bestämd tid - jag lägger upp nya kapitel när jag kan, så ofta jag kan. Hoppas ni är okej med det. Kapitel 3 kommer förhoppningsvis uppe idag eller åtminstone senaste i helgen! :)

 

Jag är klar med kapitel 2 nu och har redan påbörjat kapitel 3. Men kapitel 2 kommer inte förrän imorgon. Så håll utkik till dess! ;)

 

Nästa kapitel är planerat att komma innan veckan är slut. Jag jobbar på det just nu. Jag ville bara upplysa er så att ni vet hur det ligger till just nu! Och jag ville även upplysa er också om att jag har planerat hela storyn klart med spännande twister och många överraskningar; så nu gäller det bara att fylla i tomma luckor. Ni vet, sånt som vanliga saker. Som drama, kärlek, vänskap, vanliga sysslor på fritiden och så. Samtidigt som man får följa mysterierna, hemligheter avslöjas, det blir twister osv. Ja, ni fattar nog, ni vet ju hur en story funkar :)