Tråkiga nyheter!
1Hej på er alla! Tyvärr har jag en stor, tråkig nyhet. På sistone har jag funderat och jag har kommit fram till att från och med nu fortsätter jag bara skriva novellen för mig själv; för att jag känner en stor press i bara vetskapen att jag måste publicera nya kapitel för er. Ibland har jag ju inte tid att skriva och då kommer det bara ikapp mig så att jag blir stressad och inte hinner skriva färdigt ett kapitel och då är ni tvungna att vänta ännu längre på grund utav det. Så därför har jag bestämt mig att från och med nu skriver jag bara för mig själv tills jag är färdig eller halvvägs vilket betyder att jag skriver på novellen så fort jag har tid. När jag väl är färdig eller halvvägs, kommer jag att publicera. Hoppas ni har överseende med detta. För att veta när jag ska börja publicera igen, så gå till min vanliga blogg här till vidare :)
Kapitel 4 - trädgården.
”ARWEN WALLIN!”
Jag skriker till och vaknar av rösten, helt vettskrämd. En massa skratt hörs högt. Med detsamma blir jag genast klarvaken och inser att jag har somnat mitt i spanskalektionen. Mina klasskompisar sitter och skrattar åt mig för fullt. Jag sov med mitt ansikte på mina armar på bänken. Jag gäspar och sträcker på armarna.
”Förlåt mig, fru James.” säger jag skamligt. Jag skäms verkligen. Men vem kan klandra mig för det? Efter drömmen i natt kunde jag inte sova. Jag försökte och försökte, men jag kunde inte. För jag kunde inte sluta tänka på drömmen, på Malek, på allt. Jag låg bara på sängen med mitt täcke upp till min haka och stirrade upp i taket, frustrerad.
”Se till att lägga dig i tid ikväll så att något sådant inte händer igen i framtiden” svarar fru James. Jag nickar bara, ler försiktigt. Av vana kikar jag på bänken bredvid mig till höger som är Isis. Men den är tom. Ja just det, Isis är sjuk idag, tänker jag. Hon ringde i morse och berättade att hon var sjuk. Jag brukar hänga med en annan tjej, Hope, när Isis är sjuk. Men hon är inte här heller så jag blir ensam idag. Det kommer bli en lång dag, spanska är bara den första lektionen av fem lektioner. Jag suckar högt. Plötsligt ringer det i klockan. Äntligen! Fru James klappar händerna och säger:
”Tener un buen día y nos vemos pronto!”
Typiskt. Hon säger alltid likadant vid slutet av varje lektion att det har förlorat sin styrka nu. Det betyder ingenting, särskilt inte när Isis inte är här. Jag reser mig och tar upp min handväska från golvet och hänger den över min axel.
Det är strålande väder idag, solen skiner. Det har börjat blomma blommor. Det är ett tecken på att vår verkligen är på väg. Vår är min favoritårstid för jag älskar känslan av att det börjar bli ljust när det har varit en väldigt lång, mörk vinter. Jag befinner mig på en hemlig favoritplats på trädgården utanför skolan som ingen vet om. Ett litet trädgårdshus, rättare sagt. Jag älskar att sitta bland blommorna; jag älskar doften av rosor, liljor och hundratals olika blommor som finns här. Jag brukar gå hit när jag vill vara ifred. Isis är den enda som vet vart det är. Jag sitter på en lång bänk och ritar. Jag skissar, råkar göra ett fel, jag suddar bort det och börjar om. Utan att hinna tänka efter, har jag ritat Malek klart efter en halvtimme. Hans ansikte. Jag har ritat hans ansikte. Jag stirrar på ritningen. Vem är du? tänker jag.
”Arwen.”
Jag blir så rädd att jag tappar mitt ritblock att många ritningar jag gjort blir utspridda. Den första som syns är den jag just ritade. På Malek. Jag lutar mig fram för att plocka upp allt när jag hejdar mig och kommer på att jag inte är ensam längre. Jag tittar upp för att se vem det var som uttalade mitt namn fast jag redan visste. Men jag bara måste vara säker. Mycket riktigt står han där och flinar mot mig. Jag ger honom en mörk blick.
”Malek.” säger jag likgiltigt.
”Oj, vad likgiltig du låter!” säger han och slår upp händerna.
”Hur hittade du mig? Det är meningen att jag ska vara ifred här” frågar jag kallt.
”Jag följde efter dig hit” svarar han bara enkelt. Jag blir så överraskad av hur ärlig han är. Jag trodde verkligen han skulle hitta på något svar. Men varför följde han efter mig? Vad är det med mig som är så intressant för honom?
”Varför?” frågar jag, överraskat. Jag sätter mig på mina knän på marken för att plocka upp mina ritningar och han gör detsamma för att hjälpa mig.
”Jag vet inte, jag antar att jag bara är nyfiken på vad du gör här. Men nu vet jag. Du ritar?” säger han och nickar åt ritningarna som ligger utspritt på marken. Han håller på att ta upp den ritningen jag just gjorde att jag tar den ifrån honom snabbt. Han får inte se att jag har ritat av honom. Snälla, säg inte att han redan har sett det! tänker jag. Tanken på att han ska veta, det står jag inte ut med. Jag vill inte att han ska behöva reta mig eller något som han säkert kommer att göra. Men han ler bara och stirrar på pappret som jag håller hårt i för att han inte ska se. Hans blick säger mig att han redan har sett den. Jag vill bara sjunka, det här är pinsamt. Nu kommer han tro att jag är intresserad av honom när jag inte är det. Eller nej, jag ljuger nu, men jag vill inte att han ska veta.
”Ja, jag ritar.” svarar jag och ler osäkert. Malek samlar ihop alla ritningar, men han ger dem inte till mig. Istället bläddrar han i dem och tittar med stort intresse. Jag får plötsligt lust att slita dem ifrån honom för de är på vis och sätt som en privat dagbok för mig, men det kommer bara att vara meningslöst. Han kommer bara att hålla dem över huvudet medan jag hoppar i misslyckade försök att ta dem. Något sådant kommer att hända, är jag ganska säker på. Så jag väljer bara att ha tålamod. Jag sätter mig på bänken igen medan han fortfarande sitter på knän på marken och bläddrar. Men nu reser han sig långsamt och sätter sig bredvid mig. Jag knäpper händerna och lägger dem på mina knän.
”De är faktiskt… privata… det är som en dagbok för mig” viskar jag tyst. Men han verkar inte höra mig, han är för intresserad av mina ritningar.
”Vem är det här?” frågar han och håller fram ett papper mot mig. Jag tar emot det och tittar. I bakgrunden är det en kvinna i uppsätt, brunt hår som sitter på gräset med ryggen mot ett träd och läser en bok. Hon ser fridfull och vacker ut.
”Min mamma” säger jag och tittar ner igen.
”Jag ser var din skönhet kom ifrån” säger han, ser på mig och ler. Jag tittar upp och möter hans blick. Plötsligt känner jag mig alldeles varm i ansiktet. Jag rodnar. När jag inser det, tittar jag snabbt ner och ler. ”Du behöver inte rodna, vet du. Det finns ingenting att vara generad för” fortsätter han. Jag nickar bara. Jag säger ingenting. Jag bara väntar på att han ska bli klar.
Ett par minuter senare blir han klar och ger dem tillbaka till mig. Just när jag tar emot dem, råkar våra fingrar snudda varandra och istället för att dra åt sig handen dröjer hans fingrar sig kvar vid mina lite längre än nödvändigt. Jag ryser av beröringen, den är varm, mjuk, ljuvlig och han smeker försiktigt mina fingrar med sina. Jag får gåshud. Hans fingrar är mjuka men ändå starka på en och samma gång. Jag tittar upp, möter hans ögon och vi bara ser på varandra. Hans ansikte mjuknar lite, han som alltid ser så kylig ut. Utan att tänka mig, tittar jag på hans läppar. Hans fylliga läppar. Underbara läppar. Jag vill kyssa honom. Vi sitter så i ungefär en minut när jag plötsligt inser att vi just träffades och att det bara vore för konstigt att bli känslomässigt involverad med honom redan nu. Vad i all friden tänkte jag på nu? Då drar jag åt mig handen, ler och rodnar. Jag förväntar mig att han ska bli överraskad av att jag gjorde så, men det blir han inte. Istället ler han bara och sen drar han på sig sin vanliga mask igen – att vara kylig. Underbart kylig. Va, tänkte jag just det där?
Jag för handen genom mitt hår och fnissar nervöst. Jag reser mig snabbt och lägger mina ritningar, som han gav mig, i en mapp. Sen lägger jag den i min väska och hänger den över min axel. Jag vänder mig om till Malek.
”Jag måste gå. En lektion börjar snart” säger jag.
”Jag vet. Vi har samma lektion.”
”Jaså? Ska du ha engelska också?”
”Ja, så vi kan gå dit tillsammans” säger han.
Jag skriker till och vaknar av rösten, helt vettskrämd. En massa skratt hörs högt. Med detsamma blir jag genast klarvaken och inser att jag har somnat mitt i spanskalektionen. Mina klasskompisar sitter och skrattar åt mig för fullt. Jag sov med mitt ansikte på mina armar på bänken. Jag gäspar och sträcker på armarna.
”Förlåt mig, fru James.” säger jag skamligt. Jag skäms verkligen. Men vem kan klandra mig för det? Efter drömmen i natt kunde jag inte sova. Jag försökte och försökte, men jag kunde inte. För jag kunde inte sluta tänka på drömmen, på Malek, på allt. Jag låg bara på sängen med mitt täcke upp till min haka och stirrade upp i taket, frustrerad.
”Se till att lägga dig i tid ikväll så att något sådant inte händer igen i framtiden” svarar fru James. Jag nickar bara, ler försiktigt. Av vana kikar jag på bänken bredvid mig till höger som är Isis. Men den är tom. Ja just det, Isis är sjuk idag, tänker jag. Hon ringde i morse och berättade att hon var sjuk. Jag brukar hänga med en annan tjej, Hope, när Isis är sjuk. Men hon är inte här heller så jag blir ensam idag. Det kommer bli en lång dag, spanska är bara den första lektionen av fem lektioner. Jag suckar högt. Plötsligt ringer det i klockan. Äntligen! Fru James klappar händerna och säger:
”Tener un buen día y nos vemos pronto!”
Typiskt. Hon säger alltid likadant vid slutet av varje lektion att det har förlorat sin styrka nu. Det betyder ingenting, särskilt inte när Isis inte är här. Jag reser mig och tar upp min handväska från golvet och hänger den över min axel.
Det är strålande väder idag, solen skiner. Det har börjat blomma blommor. Det är ett tecken på att vår verkligen är på väg. Vår är min favoritårstid för jag älskar känslan av att det börjar bli ljust när det har varit en väldigt lång, mörk vinter. Jag befinner mig på en hemlig favoritplats på trädgården utanför skolan som ingen vet om. Ett litet trädgårdshus, rättare sagt. Jag älskar att sitta bland blommorna; jag älskar doften av rosor, liljor och hundratals olika blommor som finns här. Jag brukar gå hit när jag vill vara ifred. Isis är den enda som vet vart det är. Jag sitter på en lång bänk och ritar. Jag skissar, råkar göra ett fel, jag suddar bort det och börjar om. Utan att hinna tänka efter, har jag ritat Malek klart efter en halvtimme. Hans ansikte. Jag har ritat hans ansikte. Jag stirrar på ritningen. Vem är du? tänker jag.
”Arwen.”
Jag blir så rädd att jag tappar mitt ritblock att många ritningar jag gjort blir utspridda. Den första som syns är den jag just ritade. På Malek. Jag lutar mig fram för att plocka upp allt när jag hejdar mig och kommer på att jag inte är ensam längre. Jag tittar upp för att se vem det var som uttalade mitt namn fast jag redan visste. Men jag bara måste vara säker. Mycket riktigt står han där och flinar mot mig. Jag ger honom en mörk blick.
”Malek.” säger jag likgiltigt.
”Oj, vad likgiltig du låter!” säger han och slår upp händerna.
”Hur hittade du mig? Det är meningen att jag ska vara ifred här” frågar jag kallt.
”Jag följde efter dig hit” svarar han bara enkelt. Jag blir så överraskad av hur ärlig han är. Jag trodde verkligen han skulle hitta på något svar. Men varför följde han efter mig? Vad är det med mig som är så intressant för honom?
”Varför?” frågar jag, överraskat. Jag sätter mig på mina knän på marken för att plocka upp mina ritningar och han gör detsamma för att hjälpa mig.
”Jag vet inte, jag antar att jag bara är nyfiken på vad du gör här. Men nu vet jag. Du ritar?” säger han och nickar åt ritningarna som ligger utspritt på marken. Han håller på att ta upp den ritningen jag just gjorde att jag tar den ifrån honom snabbt. Han får inte se att jag har ritat av honom. Snälla, säg inte att han redan har sett det! tänker jag. Tanken på att han ska veta, det står jag inte ut med. Jag vill inte att han ska behöva reta mig eller något som han säkert kommer att göra. Men han ler bara och stirrar på pappret som jag håller hårt i för att han inte ska se. Hans blick säger mig att han redan har sett den. Jag vill bara sjunka, det här är pinsamt. Nu kommer han tro att jag är intresserad av honom när jag inte är det. Eller nej, jag ljuger nu, men jag vill inte att han ska veta.
”Ja, jag ritar.” svarar jag och ler osäkert. Malek samlar ihop alla ritningar, men han ger dem inte till mig. Istället bläddrar han i dem och tittar med stort intresse. Jag får plötsligt lust att slita dem ifrån honom för de är på vis och sätt som en privat dagbok för mig, men det kommer bara att vara meningslöst. Han kommer bara att hålla dem över huvudet medan jag hoppar i misslyckade försök att ta dem. Något sådant kommer att hända, är jag ganska säker på. Så jag väljer bara att ha tålamod. Jag sätter mig på bänken igen medan han fortfarande sitter på knän på marken och bläddrar. Men nu reser han sig långsamt och sätter sig bredvid mig. Jag knäpper händerna och lägger dem på mina knän.
”De är faktiskt… privata… det är som en dagbok för mig” viskar jag tyst. Men han verkar inte höra mig, han är för intresserad av mina ritningar.
”Vem är det här?” frågar han och håller fram ett papper mot mig. Jag tar emot det och tittar. I bakgrunden är det en kvinna i uppsätt, brunt hår som sitter på gräset med ryggen mot ett träd och läser en bok. Hon ser fridfull och vacker ut.
”Min mamma” säger jag och tittar ner igen.
”Jag ser var din skönhet kom ifrån” säger han, ser på mig och ler. Jag tittar upp och möter hans blick. Plötsligt känner jag mig alldeles varm i ansiktet. Jag rodnar. När jag inser det, tittar jag snabbt ner och ler. ”Du behöver inte rodna, vet du. Det finns ingenting att vara generad för” fortsätter han. Jag nickar bara. Jag säger ingenting. Jag bara väntar på att han ska bli klar.
Ett par minuter senare blir han klar och ger dem tillbaka till mig. Just när jag tar emot dem, råkar våra fingrar snudda varandra och istället för att dra åt sig handen dröjer hans fingrar sig kvar vid mina lite längre än nödvändigt. Jag ryser av beröringen, den är varm, mjuk, ljuvlig och han smeker försiktigt mina fingrar med sina. Jag får gåshud. Hans fingrar är mjuka men ändå starka på en och samma gång. Jag tittar upp, möter hans ögon och vi bara ser på varandra. Hans ansikte mjuknar lite, han som alltid ser så kylig ut. Utan att tänka mig, tittar jag på hans läppar. Hans fylliga läppar. Underbara läppar. Jag vill kyssa honom. Vi sitter så i ungefär en minut när jag plötsligt inser att vi just träffades och att det bara vore för konstigt att bli känslomässigt involverad med honom redan nu. Vad i all friden tänkte jag på nu? Då drar jag åt mig handen, ler och rodnar. Jag förväntar mig att han ska bli överraskad av att jag gjorde så, men det blir han inte. Istället ler han bara och sen drar han på sig sin vanliga mask igen – att vara kylig. Underbart kylig. Va, tänkte jag just det där?
Jag för handen genom mitt hår och fnissar nervöst. Jag reser mig snabbt och lägger mina ritningar, som han gav mig, i en mapp. Sen lägger jag den i min väska och hänger den över min axel. Jag vänder mig om till Malek.
”Jag måste gå. En lektion börjar snart” säger jag.
”Jag vet. Vi har samma lektion.”
”Jaså? Ska du ha engelska också?”
”Ja, så vi kan gå dit tillsammans” säger han.